x
Shabazz Palaces: Kägelbanan, Stockholm

Shabazz Palaces, Kägelbanan, Stockholm

Shabazz Palaces: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det känns som en orimlig hemmafest i ett lika orimligt inrett hem, med stolar och soffbord strödda över golvet och ett par hundra ungdomar dansandes i ett hörn, kring ett band som rör sig ohämmat i luften de dominerar och äger med sina rörelser och röster och musik. Kägelbanan har två salonger, där den västra vanligtvis också är den självklara för de konserter som bokas in här, medan den östra traditionellt sett mer agerar lounge och barområde ackompanjerat av DJ:s i väntan på att musiken ska börja tvärs över. Men när hela Södra Teatern laddar inför en fullmatad konserthelg där alla lokaler bygget har används för framträdanden hamnar kvällens tillställning i den mer öppna lokalen, där svarta pelare här och var står lite i vägen för publiken men inte tillräckligt för att de ska faktiskt besväras, och där rummets yta får det just att verka som en enkel svartklubb snarare än en föreställning av ett konstnärligt lagt och universalt hyllat alternativt hiphop-projekt.

De stretchar vid denna tomma garderoben medan ett intro spelas upp, Ishmael Butler och Tendai Maraire, som tillsammans utgör Shabazz Palaces, som tillsammans är i Stockholm för att spela på Kägelbanan. De pustar och andas ut, gungar lite fram och tillbaka, bägge bakom solglasögon och avslappnat igång för att uppträda. Sättet de håller sig på känns just där och då främmande från musiken de skapar tillsammans, men visar ögonblicksbilder av hur de faktiskt beter sig när de ställer sig bakom scen, med mikrofoner och trummaskiner, slagverk och stränginstrument. De synkroniserar sina rörelser ofta när de går från Ishmael och Tendai till att vara Shabazz Palaces. De skapar musik som vore en underdrift att beskriva som rytmiskt driven, då det är nästan remarkabelt hur många olika slagljud de kan plocka fram ur vad det verkar i princip ingenting. Det är så opolerat för det mesta att den ofta faktiskt luftiga musik duon gör på sina album känns blytung, och plötsligt så tung och basladdad att det känns som att den kommer bryta sig igenom väggarna under Mosebacke.

Shabazz Palaces står i ett hörn på Kägelbanans östra salong, utrustade med sina rösteffekter och olika MPC:s, en del effektpedaler och liknande, som de använder för att bygga så sparsamma beats att det nästan känns overkligt när alla bitar klickar ihop och blir regelrätta låtar med taktförändringar och fysiskt kännbara strukturer. Det de gör är en skruvad basmusik, också, och ändå en naturlig utveckling av den hiphop som formade bägge medlemmar men som växt i och med detta projekt till att ta del av de ljudbilder de funnit bak i släktleden, i Mellanöstern lika mycket som i Afrika. De har en fallenhet för att blanda migränanfallsbas med så enkla, snygga, vackra melodier på klarplingande stränginstrument, som de gånger Butler inte låter sin röst eka för att bygga en ljudvägg med musiken lyfter hans röst till att träda fram och visa den knivskarpa rappare han är för att sparra med duons vräkiga basgångar. Shabazz Palaces är ljudmarodörer av högsta rang, enorma låtskrivare som skapar vackra ångvältar matchad med fantastiska rap, och allt de gör så skickligt på Black Up och Lese Majesty bibehålls och multipliceras i affekt och effekt bakom röken och strobljusen och de dansande ungdomarna som trängs framför Butler och Maraire.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA