x
The Knife: Annexet, Stockholm

The Knife, Annexet, Stockholm

The Knife: Annexet, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

(Arkivbild)

När Karin och Olof Dreijer släppte den starkt politiska Shaking The Habitual förra året blev många förvånade. Med en feministisk och normkritisk agenda drog de nya gränser för hur popmusik kan låta. Den mörka electronican från Silent Shout var som bortblåst och ersatt med vad många skulle välja att kalla för oljud. Andra för ren magi. När bandet sedan begav sig ut på turné fortsatte de att dra nya gränser. Tillsammans med ett gäng dansare bröt de sakta ner föreställningarna om vad en konsert kan vara. Om det nu ens var en konsert. Mest av allt var det ett pastellfärgat performancekonstverk med dans till playbackad musik. Dock var mottagandet ganska svalt. Den tveksamma publiken ville ju ha en vanlig konsert med lite schysst ljus. Ingen jäkla dansföreställning.

Inför turnévändan i USA uppdaterade The Knife sin show och det är denna version som anländer till Annexet i Stockholm. Uppdateringar som är till det bättre. Konceptet med dansarna är fortfarande kvar. The Knife är inte längre en duo utan ett kollektiv av kreatörer, dessutom förstärkt med sångerskan Shannon Funchess som medverkade på senaste albumet. Dansarna är inte längre bara dansare, de sjunger för full hals och spelar vildsint på de mystiska slagverksinstrumenten som står på den häftigt uppbyggda scenen. Under Raging Lung bjuds det till och med på två solon. Men det är allt annat än normativa gitarrsolon. Karin Dreijer behöver inte heller sjunga med sig själv och sin nedpitchade röst längre, arrangemangen där hela kollektivet sjunger stämmor låter väldigt snyggt. Det könsöverskridande från studioalbumen blir här istället gestaltat genom showens helhet och look snarare än genom Karins lek med pitcheffekter.

Det börjar mystiskt och suggestivt. I motljus står ensemblen och liksom maler fram en gåshudsframkallande Wrap Your Arms Around Me. Hela tiden kittlar det i ens invanda rocknerver och man undrar vad som faktiskt spelas live och inte. Men det spelar ingen som helst roll egentligen, det här är minst lika genuint och "äkta" som när en anemisk gitarrpojke plinkar på sin akustiska. Det är betyligt roligare att se på dessutom för det blir en ren och skär fest i slutändan. I kraftigt omarbetade Pass This On och Silent Shout smälter jag och ler stort. Annexet förvandlas till en technoklubb någonstans i Berlin. Publiken följer varje steg som de medverkande på scenen gör. Samspelet med folkmassan är välkomponerat och det märks att alla på scenen har oerhört roligt. The Knife har skakat av sig sina vanor för den kyliga mystiken och de spöklika näbbmaskerna är försvunna. Istället får vi glitter, discokula, underhållande koreografi och ren glädje. Där leenden firas av stup i kvarten. Men varken Karin eller Olof säger någonting. Så allt verkar vara som vanligt, trots allt.

Showen är kanske det mäktigaste jag sett på en scen, men också det märkligaste. En show som verkar vara det sista syskonen Dreijer kommer göra ihop. I alla fall live. Det är en fantastiskt snygg föreställning, vackert ljussatt och med vasst ljud där basen manglar sönder ens innandöme. Men en konsert? Nja. Fast det har The Knife aldrig påstått heller. Deras konstanta ifrågasättande av normen i musiken kommer alltid behövas. Om världen hade fler band som The Knife skulle världen förmodligen vara en bättre plats eller åtminstone en intressantare. Därför gör det så ont att de ska lägga av. Eller ska de det? Ingenting verkar klart. Karin och Olof lär väl förstås fortsätta på varsitt håll men det tåls ändå att sägas:

Tack för allt! Kommer sakna er. Mycket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA