x
Todd Terje: Kägelbanan, Stockholm

Todd Terje, Kägelbanan, Stockholm

Todd Terje: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Simón Bustamante | GAFFA

(Arkivbild)

I en DN-krönika från 2006 skriver Fredrik Strage om ett för den tiden nytt och snabbt utbrett fenomen inom klubbvärlden: sittdans, när en istället för att gå upp på dansgolvet väljer att sitta kvar på sin plats och bara röra överkroppen i takt med musiken. Strage beskriver sittdansen som i första hand ett överklassfenomen: "att gå upp på dansgolvet signalerar att man tillhör kreti och pleti".

Varför jag åtta år senare tar upp detta fenomen är för att jag aldrig bevittnat så många människor sittdansa samtidigt som i ett Kägelbanan så proppfullt av svettiga åhörare att det bara är en tidsfråga innan det börjar samlas kondens längs med fönster, pelare och väggar i konsertlokalen. Och här handlar det alltså inte om bekvämt tillbakalutade och stroppiga konsertbesökare som vill avskärma sig från den svettigt dansande pöbeln på parketten, utan för att det är så pass fullt i lokalen och Todd Terjes spelning så pass skickligt uppbyggd kring en konstant känsla av glädje över livet att det inte går att inte röra sig, oavsett om man trängs ståendes eller sittandes.

Att säga att Kägelbanan "kokar" känns lika trött som fantasilöst – om det inte vore för alla blöta kläder och rosiga kinder som vittnar om den nära på arenahouse-aktiga stämningen som Todd Terje skickligt manövrerar genom att låta spelningen kretsa kring dem mest dansanta och stökiga låtarna från debuten It's Album Time.

Fast samtidigt som den norske producenten har med sig publiken redan från första loopen, uppstår det trots allt stundtals en aning stiltje i stöket. Det är som att alla innerst inne väntar på den stora förlösaren i form av hans mest uppskattade låt Inspector Norse. Förnuftigt nog har Terje därför placerat den låten näst sist i en spelning vars luft annars hade kunnat gå ur mycket tidigare än så. Sedan är det inte fy skam att Todd Terje vet hur man blåser liv i en snart sönderdansad publik genom att avsluta med en publikfriande remix på Whitney Houstons I Wanna Dance With Somebody, och få samtliga på Kägelbanan att stämma upp i folklig allsång, oavsett om en svettas på parkett eller uppe på läktaren.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA