x
Wulfband: Wulfband

Wulfband
Wulfband

En kopia av en kopia av en kopia.

GAFFA

Album / Progress
Utgivning D. 2014.11.05
Recenserad av
Kristofer Hadodo

Hur mår egentligen den svenska synthen? Tar man ett stickprov i årets sista utgivning – från det enda kvarvarande skivsällskapet för den här sortens kulturyttringar – är den svenska synthen fortsatt en karbonkopia av det tyska originalet från 1981. Wulfband upprepar vad Pouppée Fabrikk gjorde under 90-talet, som även Spetsnaz gjorde under 00-talet och som även Spark! gjort under 10-talet: de plankar DAF.

Wulfbands fullängdsdebut kan beskrivas som en kopia av en kopia av en kopia, för att citera en klassisk kommentar från kultrullen Fight ClubWulfband är således symtomatisk för den svenska synthen, en plågsamt envis och sluten subkultur som ogärna bjuder in nya kamrater till samhörigheten – såvida de inte följer mallen. För här tillåts bara återblickar, upprepningar och redan välkända uttryck som exempelvis detta: ju närmre DAF:s DNA, desto bättre.

För att besvara den inledande frågan så mår den svenska synthen å ena sidan inte alls bra. Å andra sidan mår den utmärkt, tackar som frågar. Wulfband visar nämligen att man kan skrika och stöna 3, 2, 1 Nein, Attentat och Aggressivität – för femtioelfte gången. Det är så den lilla utvalda skaran av fans fortfarande vill ha det. För dem är Wulfband kompakt, koncentrerad och korrekt utförd; tyska klichéer, dominanta basgångar, fräsande synthar och samplade skrotljud levereras en masse.

Energin gör att det känns friskt och vitalt i några låtar, men ganska snart blir det hela en överdos av ooriginalitet. Står man utanför och betraktar det här med nyktra ögon sorterar man lätt bort det som (ännu) en dålig kopia. Är man insvuren i den innersta cirkeln visar man förstås full respekt för de nya klonerna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA