x
Watain: Slakthuset, Stockholm

Watain, Slakthuset, Stockholm

Watain: Slakthuset, Stockholm

Recenserad av Albin Boman | GAFFA

(Arkivbild)

Vi var förberedda. Det här skulle inte bli någon vanlig Watainspelning. Som sångaren Erik Danielsson tidigare i höstas sa i Studio PSL skulle det bli "ett annat sätt att se Watain helt enkelt". Vi hade fått klart för oss att det skulle bli en upplevelse långt ifrån den episka black metal som Watain gjort sig kända för. Så nä, jag hade inte förväntat mig något annat, men trots det är det överraskande intimt.

Det är ett punkigt och stenhårt dödsmaskinswatain vi får uppleva ikväll, som ett primalskri, från början till slut. Som väntat finns inga akustiska gitarrer, inte heller någon skönsång. Istället är det rörigt, snabbt, svettigt, stundtals otajt men över lag rätt så … vackert. På något sätt känns det här mer upproriskt än Watains blodindränkta och teatraliska konserter. Som att de ikväll ger ett finger åt sig själva – åt det storslagna band som de har blivit. Jag kan tänka mig att det är skönt för Watain att låta det överdådiga få stå tillbaka. Ikväll tänder inte Erik Danielsson några ljus vid altaret. Han kastar inte ut något blod på publiken. För all del står ett par grishuvuden placerade på pålar på scenen, men i övrigt är det ingen teater. Det är bara rå och enkel black metal. Det är beundransvärt.

Watain är ett av Sveriges största metalband, de behöver inte göra små klubbspelningar längre (spellokalen på Slakthuset är liten, varm och det luktar – som sig bör – rätt illa). Det verkar nästan som att den här spelningen fungerar som en reningsprocess för dem. De kommer ut på andra sidan, pånyttfödda och tvådda. Det storslagna och teatraliska rivs ner för att ge plats åt det basala och enkla. Det är trots allt det – det punkiga och det assnabba – som är grunden till Watain. Och det lyfts fram ikväll, när allt det bombastiska är avskalat. Det är därför det blir så intimt. Det känns som att Watain inte spelar för oss – de spelar för sig själva och för sin egen skull.

Stundtals är det fruktansvärt bra. Att få uppleva låtar från bandets allra första släpp Go Fuck Your Jewish "God" känns högtidligt. Total Funeral och Devils Blood är helt lysande. Även Sleepless Evil är en smocka.

Men var är fansen? Hardcorefansen? Visst står en långhårig frontlinje framme vid scenen som aldrig sänker djävulstecknen. Men i övrigt är publiken rätt förvirrad. Den rör sig som ett oroligt fiskstim. Kanske blir det för intimt och navelskådande för att folk ska orka med – eller så är de bara aspackade.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA