x
In Flames: Hovet, Stockholm

In Flames, Hovet, Stockholm

In Flames: Hovet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Så mycket döds i Göteborgsdöds är det inte längre kvar när det kommer till In Flames. Att de kommer från Göteborg går dock inte att ta miste på. Anders Fridén representerar både staden, dialekten och i viss mån den illa beryktade humorn ganska galant från scen. Även om han verkar något disträ efter tungt turnerande. Han envisas också med att gå av scenen under de instrumentala partierna för att … göra något, oklart vad – några klädbyten är det inte tal om i alla fall.

Det är inte helt lätt att svälja, hela den här In Flames-grejen. Det kräver egentligen att man slutar leta död. Och i viss mån metal. Bojor är verkligen förjävliga, på alla sätt, i alla sammanhang. Utom just när det kommer till genrer. Genrekonventionerna har ett slags sunt justerande funktion – Gud, "justerande funktion", jag påminner om valfri ledarskribent på Svenska Dagbladet. Hela den här nu-metal-genren är det konkreta beviset på att det faktiskt inte går att blanda hur som helst – Gud, jag låter som en Avpixlat-skribent. Men, i alla fall, med det sagt så ska samtidigt alla som utmanar konservatism ha en eloge. Oavsett om bevekelsegrunderna är konstnärliga eller monetära, eller bådadera. In Flames säljer i alla fall järnet, och de gör det med en synthig form av popmetal. På Hovet denna kväll skulle man dessutom utifrån bara ljusshowen kunna tro att de sysslar med disco-metal eller att det är självaste Daft Punk som intagit scenen. En avancerad ljusanordning i olika delar, som tycks vridbar i alla möjliga riktningar och håll, skänker bländade variation till spelningen. Det är bra det, för både musik och scenframträdande är rätt statiskt, även om Niclas Engelin med jämna mellanrum kör den där klassiska: småspringa-från-ena-sidan-till-andra-och-gå-in-i-hårdrockspose, som att posen liksom fanns där innan, väntande. Och det är en hel del mycket lika samma: riff, pålägg och Fridén som varvar emo-skönsång med strupsång, samt text om någon som har ont "inside" och behöver "piece of mind".

Ingredienserna har en tendens att krocka för In Flames. Ljusshowen är maffig och häftig och det blinkar på rätt ställen. Men det finns ju ingenting i övrigt, i musiken eller framträdandet, som samverkar med ljuset på något slags själslig nivå. Istället är det två skilda uttryck som inte korrelerar på annat sätt än att de syns och hörs samtidigt. Likaså de elektroniska påläggen, som visserligen inte lika framträdande som på skiva, men som när de luftas fungerar påklistrat. Detta är särskilt tydligt på låtarna från senaste plattan Siren Charms (2014). På det äldre materialet smälter påläggen samman med helheten på ett betydligt bättre sätt.

Puh, det var allt det dåliga. För vem bryyyr sig. När In Flames-maskineriet tuggar på med sina tunga riff. När de släpper alla sina likheter med, till exempel, det fullkomligt vedervärdiga Papa Roach – som agerar förband – eller inte går bananer med påläggen. Då är de faktiskt bara jävligt kul. Och jag vet inte om det är "trots" eller "för att" de pumpar popmetal – antagligen är det trots, för de partier som är aptitligast är de som bygger på förhållandevis klassiska element inom metal-genren. De flesta låtar innehåller dock fina och feta stycken, till och med Nightwish-haveriet When The World Explodes har uppsidor. Operasångerskan Emilia Feldt är med också på scen.

När Fridén knyter ihop sig, nästan kryper in i sitt bröst, och Engelin och Björn Gelotte maler på gurorna. Då är det bara fint. Som alltid med In Flames känns det som att energidensiteten är skyhög och kompakt. Tyngdpunkten i låtvalen ligger givetvis på senaste plattan. Men också den bättre föregångaren Sounds Of A Playground Fading (2011) är starkt representerad. Vi får även höra en gammal dänga som Resin, från Colony (1999).

Allt knyts ihop med lite eld till Take This Life, för konfetti och strobe är ju givetvis inte nog. Och det går bara att konstatera att det aldrig är tråkigt med In Flames. Även när det är tråkigt är det egentligen inte tråkigt, utan bara roligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA