x
Mando Diao: Annexet, Stockholm

Mando Diao, Annexet, Stockholm

Mando Diao: Annexet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Hela den här grejen är konstig. Att Mando Diao fann 60-talsrocken och 60-talskläderna för trånga har väl knappast undgått någon vid det här laget. Kvällen till ära har de tagit på sig … vita handdukar. Och den där rocken som var startskottet för karriären har via tonsatta Fröding-dikter nu senast landat i synth, rock och rymdljud i 80-talstappning. Live är det också en blandning av allt det där med mer därtill av genrehopp. Man vet liksom inte riktigt vad man ska göra av allt detta.

Inledningen är avskalad, bara Gustaf Norén på gitarr respektive sång och Björn Dixgård på sång. Först till fjärde låten, Sweet Wet Dreams, bränner det loss lite. Då stiger det vitklädda, obskyrt maskerade bandet fram till den stora "datacentralen" benägen på scenens mitt. Det elektroniska soundet som flödar ut är futuristiskt, men också organiskt till sin karaktär. Miljön på scenen är något slags framtidsvision, men även några sådana där grekiska pelare finns på plats. Allt är bara väldigt konstigt. Också Norén är lite märklig, han har gått in i en roll som vore han ledare i en sekt av det godare slaget. Han pratar om "barnen" och har en pojke och en flicka på scenen till låten Child. Han stönar med jämna mellanrum och är sexuell på ett sätt man tänker sig att Ernst Kirschsteiger är i sovrummet. Eller kanske Sting när han ger sig in i sina maraton-tantrasex-sessioner. Norén är också stundtals ganska rolig och ger i viss mån förklaringen till den metamorfos Mando Diao genomgått, och ständigt genomgår: "Vem är det som blev så galen i melodier här i norr? Vem är det som blev så galen i texter här norrut? Jag älskar trummor, och dansa". "Vi var så bundna vid massa skit." "Vi har ingen samplingskultur här i Norden." Det där snacket förklarar vad det är vi ser på scen och vad vi hör strömma ur högtalarna. Därför blir det också en Natty Silver som kommer in, sampling av Snoop Doggs Gin And Juice och delar ur Jamming. Därtill även sådana där dancehall-ljudeffekter.

Norén kostar även på sig att raljera över patriarkatet. Precis som Silvana Imam, som agerade förband, nyligen gjort. Visst går det att rikta viss kritik mot honom (och Dixgård), ifrågasätta vad de egentligen faktiskt gör för att riva patriarkatet och andra förtryckande strukturer, när de beter sig som inget annat än ganska traditionella män. Men de gör också något givande på vissa sätt. Detta är en annan typ av publik än den Silvana är van vid, och det är något annat än "preaching to the choir". Publiken är rejält blandad, i alla fall åldersmässigt, och en del av dem – och nu låter jag fördomarna styra – ser ut som mellanchefer inom typ customer service eller sälj, och ser ut att engagera sig mer i säsongens nyheter på MQ än Judith Butler.

Mando Diao går sin egen väg. Och vem ska, eller ens kan, begära att någon ska förbli vid sin läst. En läst som dessutom formgavs när dessa män bara var pojkar. Allt är verkligen inte jättebra, några av låtarna, framför allt de äldre, tappar i styrka när de framförs närmast upplösta i kontrast till originalformatet. Även om publiken smörjs med ösiga versioner av Gloria och Dance With Somebody i slutet. Jag vet inte om det här är bra eller dåligt. Smaklöst är det i alla fall. Och med influensdensitet som ibland blir alldeles för mycket. Men tråkigt är det banne mig aldrig. Man undrar hela tiden vad de nu ska hitta på. Och i slutändan är det faktiskt det där avslutande partiet, som liknar ett urspårat Friskis-pass, som är det mest ointressanta. Hur konstigt det än må vara, och trots att det på sätt motsäger det jag skrev tidigare, så är faktiskt Mando Diao som allra mest spännande när de gör det som faller dem in för stunden. Ambivalens for the win.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA