x
How To Dress Well: Debaser Strand, Stockholm

How To Dress Well, Debaser Strand, Stockholm

How To Dress Well: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Tom Krell med vänner kliver in. Tom Krell stegar fram till mickarna (en vanlig + en med med ekoeffekt). Tom Krell med vänner tar Debaser Strand med storm.

Det är visserligen en storm som bedarrar med jämna mellanrum. Krell förklarar sedan att han varit på dåligt humör under dagen. Och det funkar inte helt felfritt med det där med tekniken. Vid ett tillfälle beslutar sig ekomicken för att sluta vara mick och istället bara vara ett dött, tyst ting. Krell ger den därför en lavett och stativet faller till scengolvet. Han ber sedan om ursäkt.

Men allt det där spelar ingen roll. När Krell får feeling, slår sig själv på bröstet som vore han självaste Samuel T. Herring och MJ-andas i micken, och bandet blåser på, då är det musik som skjuter genom kött och blod rätt in i benen, in i självaste märgen. Långa sträckor är det gåshudsmaraton. Och det är ett band han har med sig, med trummor, synth, fiol och laptoppar. Ett band som ger muskler och hull till något som, givet hur det låter på skiva, kunde varit "naket" eller något sånt där dravel.

Det har slipats och kanske till och med glättats genom åren sedan debuten Love Remains (2010). De suggestiva lo-fi-svepningarna har blivit färre. Det har blivit mer pop, mer slick R&B. Men How To Dress Well kan fortfarande, som några få andra, blanda det smörigaste smör med vacker ickeperfektion. Det är fortfarande musik som undviker den där klassiska fällan som modern R&B respektive soul ofta faller i, att det låter så syntetiskt, så in vitro-skapat att musiken tappar all förankring med den så kallade verkligheten – hör och lär R. Kelly! Det bjuds inte heller bara nytt, bland annat kör de Decisions från debuten – ett låtval som får hardcorefanet, tillika pojken, längst fram precis under micken, att mer eller mindre bryta ihop av lycka. Krell reagerar på sammanbrottet med förvåning och glädje. Det var dock ett tag sedan de spelade Ready For The World och den hörs inte heller denna kväll. Synd. Det är nog den bästa låten av alla låtar på den här sidan av millennieskiftet.

Krell trevar och stapplar i mellansnacken, som blir ganska långa då bandet behöver fippla med grejerna. Uppehållen gör att det tappar något i fart och det är rätt stelt fram tills han beslutar sig för att berätta om sina drömmar. Något som i normala fall brukar innebära allmänt obehag för alla åhörare, oavsett forum. Men han gör det så otvunget att det inte blir något annat än roande, och intimt. Bandet mullrar, ibland nästan på James Blake-manér. I låtarna A Power och Childhood Faith In Love samt avslutande Set It Right går det knappast att nå högre höjder. Krell har givetvis inte Mariah Carey-omfång på rösten, men tillräcklig vidd för att skapa storslagen dynamik och en falsett som är suverän, dessutom en känsla för smakfullhet i röstvariationen. Lite mer flyt och bättre humör och detta hade gått från utomordentligt bra till absolut magnifikt.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA