x
Morrissey: Lisebergshallen, Göteborg

Morrissey, Lisebergshallen, Göteborg

Morrissey: Lisebergshallen, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

Steven Patrick Morrissey är sig lik. Han håller fast vid ståndpunkterna som formade honom, det finns inget som kan rubba hans övertygelser. The Smiths är sedan länge förbi, men åsikterna är desamma (kungahuset, djurrätt och ilskan mot Margaret Thatcher). Artistmässigt har det dock skett stora förändringar och den androgyne alfahannen är sedan länge ett minne blott. Frontmannen som bar 80-talets indiepop på sina axlar ägnar sig mer åt maskulin rock. Dessa dagar är pondusen mer aggressiv och mikrofonsladden används mer som en åsiktspiska, än att förstärka ett sensuellt rörelsemönster. Det existerar dessutom inget mångbottnat i dagens Morrissey. Det publiken får, är vad som erbjuds.

Det ska sägas att jag välkomnar vissa av de åsikter som Morrissey proklamerar. Är själv vegetarian. Men publiken tillåts inte att reflektera på egen hand och inom loppet av 15-20 min har agitatorn Morrissey avhandlat sin syn på Queen Elizabeth, djurhållning och Margaret Thatcher. Tempot blir aningen framstressat. Strax innan spelningen får vi ta del av matadoren Julio Aparicio som 2012 spetsades av tjurens horn under en tjurfäktning i Madrid, därefter uppmärksammas Thatchers död genom Ding Dong! The Witch Is Dead. Undra om den forna premiärministern fått utså lika mycket kritik om det rörde sig om en man, eller om patriarkala strukturer lyser igenom? Hur som helst applåderar de främre raderna frenetiskt. I de bakre leden är det lite glesare och där är hållningen mer försiktig. Har två tomma stolar vid min sida. 

Konserten inleds med The Smiths klassiker The Queen Is Dead. Låten söndertrasas dessvärre av själlös gitarrrock, som har lite att göra med orginalet. Jag kan förstå om en vill uppdatera ljudbilden, men denna rock hör inte hemma någonstans. Det blir snabbt uppenbart att musiken tappat sin spänst, lekfullheten är inte alls närvarande. The Smiths skimrade och Johnny Marrs gitarrteknik uppfattades som enkel, men ändå omöjlig att härma. Kontrasten mellan Morrisseys svarta texter och musiken skapade en dynamik som var svår att värja sig mot. Nu är det mesta nattsvart. Den sofistikerade och mystiske frontmannen är som bortblåst. Och jag hoppas att ingen tar till sig av dagens sömniga gitarrövningar.

Morrissey är dock på humör och hans minspel talar sitt tydliga språk. Han menar allvar med varenda frasering, men samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig för att poplegenden ska trassla in sig i mikrofonsladden. Inte för att han är orkeslös, mest för att han verkar så driven av ilska. Det är först med Suedehead som saker och ting faller på plats. Gitarristen slutar att ta i från tårna, ljudbilden blir mer följsam, texten hålls inte tillbaka – orden tillåts att bli centrum. Vi får en glimt av Morrisseys glansdagar, men ikväll är det främst låtar från aktuella skivan World Peace Is None Of Your Business som presenteras. Ett album som håller relativt hög klass.

Den eftersökta spänsten återfinns i nya spår som Staircase To The University och The Bullfighter Dies. Kan dock inte annat än ogilla Neal Cassidy Drops Dead, och anledningen är dess tunggrodda känsla. Låten är ovärdig en person som skrivit klassiker såsom kvällens stora final Everyday Is Like Sunday. Det gör ont att ta del av. I detta nu är vi ljusår ifrån popikonen som höftvrickat sig igenom Top Of The Pops i brittisk TV, men det är förmodligen för mycket begärt att hoppas på samma vitalitet efter sjukdom och tidens gång. Vi har kanske tur som får se Morrissey överhuvudtaget.

Innan extranumret spelas Meat Is Murder och personligen hoppas jag att en och annan tänker till, men förmodar att Morrissey predikar för redan övertygade. Och för att bråka lite extra framför sångaren och bandet avslutningslåten Everyday Is Like Sunday iklädda t-shirts med trycket "Fuck Harvest". Morrissey är en åsiktsmaskin och detta är en följetong i sig. I likhet med stora delar av konserten blir avskedet aningen framstressat och fansen hade varit värda mer än ett extranummer. Det är som att Morrissey måste hinna med nästa tåg till Manchester.

Det sista som sker är att Morrissey kastar ut skjortan till publiken och i mina ögon ser det ut att vara ett plagg hämtat från Dressmann, även om jag vet att märket är av helt annan kvalité. Men det som inte syns, är svårt att uppleva. Ungefär som gamla meriter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA