x
Tweedy: China Teatern, Stockholm

Tweedy, China Teatern, Stockholm

Tweedy: China Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

När självaste Jeff Tweedy kommer till stan letar sig till och med gamla mediarävar ut ur sina gryt. Sådana där man inte ser ute i svängen lika ofta längre, med silver vid tinningarna. Och det är även väl tilltaget med män också i övrigt, män med hår i ansiktet.

Han har ju något av en upphöjd position, Jeff, hos 30-, 40- och 50-plussarna. Visst förekommer det en del kvinnor i publiken, men det är i huvudsak en manligt homosocial sammankomst med allt vad det innebär. Jeff Tweedy har rört sig inom alt-country, americana och rock. Bland annat med bandet Uncle Tupelo fram till cirka 94 och därefter i Wilco. Konstellationen Tweedy är inget avsteg från detta. Det skjuts in lite ungdom med sonen Spencer på trummor, men inte heller han gör några avsteg från formeln. Han tar faktiskt inte så mycket plats alls, mer plats tar hans vän Liam Cunningham, som han känner från grundskolan – "that's how he got the gig", skojar Jeff. Cunnigham lirar fint synth och gura om vartannat. Det blir en del skämtande med gester och blickar mellan gitarristen Jim Elkington och Jeff om honom. Sånt där "äldre retar yngre", med ingredienser av både hån och älskvärdhet. Här hade den där dötrista, ofta manliga, grenen "visa på sina skills" kunnat omsättas, både Cunningham, Elkington och basisten Darin Gray får sina tillfällen att skina. Men solona är så välavvägda i både längd och djup att det bara tjänar till att göra upplevelsen större.

Mina avsikter kommer på skam, jag har nämligen dykt in i den här konserten med föresatsen att jag ska såga. Här sätter jag kanske min journalistiska trovärdighet på spel, om jag nu hade någon från början. Men en sådan grundinställning innebär sällan eller aldrig något för recensionen egentligen. När musiken väl drar igång så är det alltid i slutändan den som styr. Däremot behöver musikaliska kanon, och kanon i övrigt, ständigt nagelfaras, och revideras vid behov. Det gäller att göra upp med gamla föreställningar och "sanningar" – utveckling kallas det i andra branscher. Det förekommer alldeles för mycket slentrianhyllande.  

Men problemet, om det nu ens är ett problem, är att Jeff Tweedy är just så där bra som det hävdas. Det är sällan spännande eller omvälvande – till och med när han är typ subversiv är han det tillsammans med en beundransvärd stofil som Billy Bragg – men det är musik som så omsorgsfullt fogats samman på sina delar att allt flyter som vackert vatten. Smyckat men aldrig pråligt. Genuint låtskapande i dess själva essens. Även de delar som är stompiga har ett slags luft, ett flyt, som gör dem högst njutbara.

Första delen av konserten utgörs av låtar från den 20 spår långa, och inte helt tajta, Tweedy-plattan Sukierae (2014). De blir bättre live, de olika instrumentens partier lyfts fram, blir tydligare, och hjälper samtidigt att lyfta fram låtarna kring Jeffs cancersjuka fru, tillika Spencers cancersjuka mamma. Sedan går bandet av och Jeff själv kör, i huvudsak Wilco-låtar. Till publikens stora glädje av applåderna och ropen före, efter och under låtarna att döma. Här blir också kvaliteten i låtskrivarhantverket än tydligare. Det där att köra akustiskt och avskalat brukar gå vägen antingen tack vare fantastiskt artisteri med små gester eller tack vare låtar som är så fenomenala att de utan problem gör sig i även denna form. Det är det senare som gäller med Jeff Tweedy. Sedan gör det ju sitt till att han har ett fantastiskt samspel med publiken i mellansnacket. Drygt, sarkastiskt och riktigt roande. Vi får höra den bästa låten av alla låtar som någonsin gjorts, Jesus, Etc, som föregås av Woody Guthrie-covern Remember The Mountain Bed, Via Chicago och Please Tell My Brother (från Jeffs Golden Smog-dagar). Där och då är det helt makalöst bra. Avslutningsvis kliver bandet på igen och kör ytterligare några bitar, det blir lite brötigare med den urusla Sukierae-låten Please Don't Let Me Be So Understood. Men det är också den enda gången under kvällen det inte är bara lysande.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA