x
Common: Tyrol, Stockholm

Common, Tyrol, Stockholm

Common: Tyrol, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Bland all tidstypisk samt hiphop-nostalgisk merchandise som det Los Angeles-baserade skivbolaget Stones Throw säljer på sin hemsida finns det ett par produkter som väldigt länge hann sälja slut i princip omedelbart efter att lagret fyllts på med nya exemplar. Det finns en stadig DJ-väska, byggd för att hålla närmare 20 vinylskivor samtidigt som även en bärbar dator får plats liksom ett par externa hårddiskar och hörlurar, som inte går att få tag på längre. Det finns ett par trummaskiner skapade av Dâm-Funk, med olika effekter och funktioner och ljud, som fylls på först när han själv hinner skapa nya. Det finns actionfigurer formade efter Madlib-alteregot Quasimoto, både gul och blå, som mest finns i nischbutiker i Berlin och Tokyo idag. Det finns skor designade med Lacoste, tröjor designade med Stussy, och massa annat som samlare för längesedan lagt till i sina kollektioner. Och, det finns en t-shirt med texten "J DILLA CHANGED MY LIFE" på, samt en affisch med ett fotografi på James Yancey tagen i hans hemmastudio i Los Angeles under sommaren 2005.

Fotografiet är taget av Rafael Rashid för boken "Behind The Beat", innehållande hiphop-producenter inuti sina professionella hemmamiljöer, och rummet J Dilla sitter i är i lägenheten han då delade med den gode vännen Common. Och när han en novemberkväll på Tyrols scen i Stockholm tar sig in i ett spår från sitt tionde album Nobody's Smiling som berör livshändelser som inte går att återuppleva, om sin relation och tacksamhet till No I.D. och Twilite Tone och just J Dilla, pratar han om besvikelsen över att inte ha kunnat vinna en Grammy åt sin avlidna lägenhetskamrat innan sjukdomen tog hans liv. Han är i Stockholm för första gången på åtta år säger han själv, ute på en turné efter sitt andra raka album helt producerat av mentorn No I.D. och att de jobbar tillsammans mer frekvent nu än på länge vet bara de själva anledningarna till. Att det kan handla om att ta tillfället i akt när tillfället faktiskt finns går dock inte att blunda för, och denna demonstrativa stund där Common återupplever konversationer med J Dilla framför publik är en inblick i vad som rör sig inuti hans sinne.

Trots att Common nu släppt två väldigt populära, och erkänt mycket bra, album i följd är det inte där hans konsertmaterial hämtas ifrån först och främst. Kombinationen av material från de album som gav Common en röst samt en plats på hiphop-kartan och hans engagerade manér, hans till synes genuint exalterade scennärvaro, är i sig tillräckligt för att få igång publiken på Tyrol och sedan inte släppa dem överhuvudtaget under den knappa timme som Chicago-veteranen håller hov och ser ut att älska det på. Ett par låtar in i konserten försvinner han ner i fotodiket, några sekunder därefter har han klamrat sig förbi barrikaderna och in i publiken, och till publikens stora förtjusning verkar det vara helt motiverat av att han helt enkelt inte kunde hålla sig. Det är på det sättet Common styr sin föreställning, det är med låtarna från hans mest älskade tidigare album som han fångar alla besökare, det är med det nya materialet han får upp deras kampvilja och knutna nävar, och det är med berättelserna om det trasiga Chicago samt det han har förlorat på vägen hit i form av hans egensinniga och målande raplåtar som han också ser till att alla blir berörda.

På Gramercy Theatre i New York, samma dag som Common släppte det tionde album som nu i november fört honom till en väldigt bra spelning i den svenska huvudstaden, hade han redan fått ihop idén om att återberätta några konversationer han haft med sin vän James Yancey. I ett videoklippt fångat från den konserten berättar han om sin glädje över att ha sin vän med sig i Los Angeles, om chocken över att höra att han insjuknat, om sin förtvivlan över att få reda på att J Dilla antagligen inte kommer att tillfriskna och skammen han känner över att ha hållit sig borta och inte kunnat uppskatta den gången Jay köpte honom ett TV-bord. Han återkommer till den där viljan som hemsöker honom än idag, om att inte ha kunnat vinna en Grammy för och med J Dilla innan det var för sent, och liksom live här ikväll i Stockholm gestikulerar han demonstrativt mot ett tomt bord bakom sig. Och där skeendet leder mot låtens slut och applåder i Stockholm leder det i New York till att Common lyfter upp skynket som täcker framsidan för ett av DJ-båsen, plockar fram en Grammy han vunnit, och sätter den i mitten av bordet. De senaste åren har Common funnit tillbaka till den kreativa zenit som byggde hans karriär, vars material är högt älskat av stockholmspubliken, och det verkar även som att han till slut sakta börjar finna ro känslomässigt också, att han verkligen tror på One Day It'll All Make Sense-devisen han själv använt sig av så ofta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA