x
Elton John: Scandinavium, Göteborg

Elton John, Scandinavium, Göteborg

Elton John: Scandinavium, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Till mannen som under Levon står upp alldeles ensam i en av de främre raderna och missuppfattar begreppet dans på det finaste av vis; du är älskad! Till den pompösa rockopera-inramningen som vid sina stunder får Elton John att försvinna in i ett ideologiskt fattigt kabarélandskap; stilla dig!

Konsertens första halva. Scandinaviums tak ser ut som en krater. Stolar framför scenen är uppradade som ett marscherande kompani från en gammal krigsfilm. Gitarristen Davey Johnstone plockar plötsligt fram en dubbelhövdad, elfenbensvit elgitarr. Viktigt ögonblick. Denna dubbelhövdade gitarr får bli en metafor över de hemska vägar genren rock kan ta i synnerhet. Men också över de tillkortakommanden denna stundtals glimrande afton ruvar på. Det överorkestrerade. Det teatrala. Alldeles för högt satta slagverk, alldeles för stark gitarr, smetig synth, bongotrummor som hackar in i ljudbilden som en matkasse i cykelhjulet. 
 
Elton John har visserligen konstruerat delar av sin karriär på just det överlastade. Ett bitvis hemskt destillat av storvulna rockposer, Yngwie Malmsteenska piano-kavalkader, och hjärnlös speed – som en nykter Jerry Lee Lewis körd genom dokumentären Paris Is Burning och muddrad på all finess. När denna sida av majestäten John tar överhanden fastnar kvällen som ett fiskben i halsen.

Men nu är vi ju också välsignade med ett 40-årsjubileum. Låt oss inte glömma det. Elton John har stannat till i det butterbittra Göteborg för att fira en av sina odiskutabelt rikaste perioder. Dennes Goodbye Yellow Brick Road slog nämligen mot skivbackarna för 40 år sedan. Och detta gör att vi förskonas så mycket av de senaste decenniernas nonsens. Istället för pastell; finstämda tillbakablickar och oersättliga melodier.

Sir Eltons musik växer kvadratkilometer just här, i spänningsfältet mellan den dimhöljda, urbrittiska nostalgin som omgärdar delar av hans låtkatalog och utrymmet han ger sin sång. Och även; hur tempot uppför sig. Ibland springer det iväg. In i en vägg.

Your Song är fantastisk, inte minst för att det är en underbar evergreen som får ett par att börja bugga i trapporna uppe vid höger läktare, utan också för att själva bandet tonar ned sin inblandning, för att alla parter låter saker och ting ta sin tid. Samma sak gäller Tiny Dancer och många andra av de verkligt stora. De är alla byggda runt Eltons glittrande ryggrad, och det är med honom de lever.

Ibland blir även kompbandets involvering fin; Dont Let The Sun Go Down On Me hade inte varit så fotbollsläktarljuvlig. Värmen i refrängens sista parti kramar väggarna solskensblekta. Utan samma kompband hade heller inte Saturday Nights Alright For Fighting skenat fram så intensivt, där den rangeldansar ut över ett hundratal ur publiken som bjudits fram till scenkanten. Och de trängs där nere som Belibers. Håller upp sina Iphones som vore de börshajar på Wallstreet och John deras budare. 

Det blir en visserligen ojämn, men förvånansvärt angenäm kväll i Eltons sällskap. Han har fortfarande en pipa som om han tar i från golvet skulle kunna få plaststolar inne på Scandinavium att i ett enda oannonserat "RETCH" spricka. Mannens fingrar hade kunnat trumma sönder bord som bävertänder. Och allteftersom låt överlappar låt, backdrop efter backdrop flimrar förbi med rent anskrämliga motiv - som om någon nioåring hade konstruerat dem i ett gammalt 3D-program från Windows 95 – blir bara Elton John kvickare. Kvickare, piggare, mer receptiv för sitt kompbands stelbenta nycker. Han kämpar sig genom imovan-sömniga partier (Sacrifice, Believe) som en stridshingst. Ni hörde rätt. En stridshingst.

När vår lilaklädda huvudperson, med de små blåtonade glasögonen liksom fastetsade vid tinningen, efter varje avslutad låt reser sig upp från pianostolen och grimaserar mot åskådarna vrålar de. Vid slutet av konserten börjar han även sträcka upp ett finger i luften då ännu ett parti tillryggalagts. Folk skriker. Elton ler förstulet, lite hånfullt triumferande. Aldrig uträknad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA