x
Mayhem: Kulturbolaget, Malmö

Mayhem, Kulturbolaget, Malmö

Mayhem: Kulturbolaget, Malmö

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(Arkivbild)

Anledningarna till Mayhems medlemsbyten genom åren har varit betydligt mer radikala än meningsskiljaktigheter eller brist på inspiration. Kanske mer extrema än hos något annat band, även i genren, och det säger än del. Trots mord, fängelse och oändligt många skandaler så har de aldrig vikt sig och bandet har nu uppnåt en respektabel ålder av 30 år. Det har inte blivit särskilt många album och alldeles för få Sverigespelningar det senaste decenniet, så varje gång norrmännen är på besök är förväntningarna stora. Så även denna gång, även om det svenska turnéschemat är ovanligt generöst.

Kvällens framförande på Kulturbolaget är högst njutbart, men ganska svårbedömt. Det som cirkulerar kring musiken uppfyller alla önskningar – ljudet är helt rätt om än med lite klen volym för svartmetall, och setlisten välvald. Mayhem firar sitt jubileum med att framföra låtar från alla fullängdare såväl som Wolf's Lair Abyss och Deathcrush. Rykande färska Esoteric Warfare representeras endast av ett spår till förmån för ett par obskyriteter och massor av låtar med bortåt 25 år på nacken. Attila visar åter att han på det vokala planet är överlägsen sina föregångare när han gör blodisande tolkningar av Maniacs insatser i låtar som Symbols Of Bloodswords och Whore. Necrobutcher verkar vid 46 års ålder fortfarande tycka att det är världens roligaste grej att spela djävulsdyrkarmusik, speciellt när publiken bjuder på snus. Frågan om huruvida Hellhammer är människa eller maskin bakom sitt monstruösa trumset är fortfarande obesvarad.

Det som gör konserten svårbedömd är inramningen, som luktar för mycket dag på jobbet och för lite slaktavfall. Trots lördag är det en ytterst liten och tyst publik som orkat pallra sig till lokalen. Och visst säger reglerna att en helst ska stå med armarna i kors och absolut inte mosha när det är black metal på scenen, men när man hör bandmedlemmar kommentera publikens tystnad mellan låtarna utan att de behöver prata i mikrofoner börjar det bli lite pinsamt. Scendekoren är avskalad och snygg, men för att Mayhem ska klättra på upplevelsestegen krävs mer än några inverterade jättekors. Attilas scenkläder är alltid stämningsfulla, men sanningen är faktiskt att en blodindränkt prästrock eller en huvudbonad gjord av en grisskalp invirad i taggtråd höjer musiken något mer än skinnbyxor och en Hamletimitation.

Än idag presterar Mayhem kanske det bästa black metal har att erbjuda, och är de bara på humör för att skruva upp just inramningen till något högre chocknivåer går de hem med flaggan in topp. Även den biten fixar bandet bättre än de flesta, och liksom Lady Gaga behöver sina klädbyten mår Mayhem som bäst omgärdade av blod, eld och död. Nu blir det över en timme med fantastiskt bra musik, men där stannar det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA