x
Sophie Zelmani: Rival, Stockholm

Sophie Zelmani, Rival, Stockholm

Sophie Zelmani: Rival, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Rival-scenen har för kvällen försetts med en ombonad scenografi. Sophie Zelmani kommer in i cylinderhatt och fluga, ställer sig i mitten och finner sig aldrig. Hon gillar inte att stå på scen, det är knappast någon nyhet. Denna turnéavslutning skiljer sig inte särskilt mycket från andra Zelmani-spelningar. Hon visksjunger sig igenom nästan två timmar och hennes ständige samarbetsparter Lars Halapi – med Leonard Cohen-hatt så där långt neddragen – tar lite för stor plats på hennes bekostnad. Samtidigt är det tur att han gör det, utan hans flinka och melodiskt utsökta gitarrspel, eller de andra bandmedlemmarnas instrumentala turer, skulle det inte bli särskilt mycket av konsert.

Zelmani är ingen stor sångerska eller textförfattare. Inte heller det är någon nyhet. Men på hennes plattor finns det stunder när hennes svårmod gifter sig synnerligen väl med mjuk och minutiöst hopplockad musik. I de mest tilltalande låtarna dessutom ofta med en skön melodikrok. Live infinner sig inte riktigt samma fingertoppskänsla och det har väl i huvudsak med hennes obekvämhet på scenen att göra. Men också att hennes röst får konkurrera med ett ljudligt liveband och det faktum att hennes uttryck har en tendens att vittra, nästan dö när det exponeras för scenljuset. Det når dock sköna höjder vid tillfällen, till exempel med Should I Tell You och Do You Think It Could Wait från senaste plattan Everywhere (2014).  

Ett annat problem är att Zelmanis högstanivå faktiskt inte är särskilt hög. Det är trösterik, bra musik när det är som allra bäst, inte mer än så. Det tuffar på förhållandevis njutbart, men här finns knappast någon gigantiskt förlösning, någon katharsis – eller något dylikt sådant där väl lämpat för liveformatet. Mogenpubliken bjuds mycket nytt, men hon fyller också gigget med ett plock ur den nu långa karriären. Vid ett tillfälle får publiken ropa ut önskemål, till och med dessa utrop är lågmälda, liksom också det en bekräftelse på att vi är på en lågmäld Zelmani-konsert. Hon sjunger delar ur bland annat Got To Go With Love och Yes I Am. Återkallar låtarna från botten av sitt minne och glömmer bort texten. Det går ärligt talat sådär, men är ett ändå ett kul inslag. Hon skojar också med sig själv, dysterkvisten, i mellansnacket. Allt håller ihop för att Zelmani ändå känns så genuin i sin stapplande scennärvaro, och tack vare bandet. Men särskilt spännande är det inte. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA