x
Run The Jewels: Debaser Strand, Stockholm

Run The Jewels, Debaser Strand, Stockholm

Run The Jewels: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det sista musikaliska lagret på det avslutande spåret från Run The Jewels 2, döpt Angel Duster, är skrivet och spelat av Isaiah "Ikey" Owens, det kommer in när albumets sista crescendot nås via stråkar spelade av violinisten och kompistören Margot efter att verserna avverkats och bara musiken spelar vidare. Keyboardisten bidrar med ett avigt pianosolo som följer musiken lika mycket som det verkar försöka dra sig isär från det åt ett annat håll, ständigt fast i balansen däremellan med skakande anslag innan det till slut ekar ut och stråkarna tar över. Det är till de tonerna Killer Mike och El-P avslutar alla sina spelningar, till det bitterljuva men kraftfulla ljudet av en avliden väns sista kända bidrag till musikvärlden. Det sista de gör på Run The Jewels, innan ett gitarrsolo hjälper stänga albumet, är att hylla framlidna vännerna Pimp C och Camu Tao. Det sista de gör på Run The Jewels 2 och sedan turnerandet påbörjades även live är att, numera tragiskt medvetet, hylla framlidna Isaiah "Ikey" Owens.
 
Run The Jewels har ett år efter det självbetitlade debutalbumet släpptes växt på egentligen alla sätt som är överhuvudtaget möjliga för två 39-åriga män att växa på, knappt 18 månader efter att de på Roskildefestivalen 2013 hoppade in i varandras spelningar och sjösatte Run The Jewels även live; det råder inga som helst tvivel om att deras vänskap är genuin, lika lite som det går att påstå att deras vänskap inte gått hand i hand med ett oerhört fruktsamt musikaliskt samarbete, och att de vävt ihop sina skilda livserfarenheter till berättelser och råd värda att läsa om och lyssna på är även det otvivelaktigt. Killer Mike och El-P passar in väl i rollen som visa hiphop-män med något viktigt att säga både med sina verser, sina mellansnack, sina intervjuer, och att de nu har plattformen att göra det för fler än någonsin tidigare är bara till deras och publikens stora fördel. Deras musik har alltid handlat lika mycket om att berätta om de många, mångåriga, sociala orättvisor som tillåts muteras i deras Atlanta, New York, USA, som det har handlat om att verbalt och musikaliskt använda sina respektive släggor för att hamra in exakt hur mycket mer begåvade de faktiskt är än de allra flesta.
 
Debaser Strand är i det närmsta fullt den kalla decembertisdag som Run The Jewels spelar där på, några timmar innan vinterns första snö penslar gatorna vita mitt i allt det gråa och mörka. Publiken älskar hur de piskas av de bastunga produktioner El-P byggt Run The Jewels-katalogen på, de hetsas igång av det i det närmsta andlösa rappandet, de slänger upp Run The Jewels-symbolen i luften när de blir ombedda och på eget bevåg väldigt ofta, tillsammans med svajande armar och knutna nävar. El-P skrattar åt en överdrivet exalterad besökare som vrålar varje gång han försöker berätta något mellan låtarna, Mike skrattar med hela kroppen när det uppdagas att besökaren och hans vän åkt hela vägen från Ryssland för att se spelningen här, och El-P använder det för att inleda ett kort brandtal om hur ingenting egentligen är annorlunda mellan Ryssland och det korrupta sätt USA drivs. De uppmanar båda till aktion, i låtar och i tal, de tackar hjärtligt för varje liten grej publiken kan ha gjort i vardagen för att upplysa om situationen där borta just nu, och de bjuder på en enkel och våldsam och frenetiskt härlig show de bör och säkerligen är stolta över.
 
Det första som mött publiken när Run The Jewels ställt sig på scener på slutsålda spelningar runtom i Nordamerika och just nu i Europa, kväll in och kväll ut, har varit och fortsätter att vara We Are The Champions av Queen. Vännerna går ut på scen med muggar i händerna, armarna uppe i luften i triumf och redo för publikomfamning, med high-fives och kramar att dela ut till publiken och sig själva. En enda kväll har introduktionen bytts ut, och det var i St Louis samma kväll som en en numera bevisligen korrumperad jury i Ferguson 20 minuter bort valde att inte väcka åtal mot polismannen Darren Wilson när han i augusti sköt ihjäl Michael Brown. Musiken byttes ut mot ett tal av en ilsken Killer Mike, skakad till tårar, uppmuntrad att tala av sin vän El-P och sin fru som han samma kväll firade bröllopsjubileum med. Var de än spelar följer det känslomässiga med Mike och Jaime, det är oundvikligt eftersom deras engagemang är på riktigt och djupt inpräntat i deras musik och texter.
 
Det har varit ett långt år för Run The Jewels, ett tungt sådant på nästan alla plan förutom det musikaliska som varit så enastående; El-P ständigt frånvarande från sin familj och flickvän liksom familjefadern Killer Mike från sin fru och sina barn, som dessutom bär på oron kring faran hans söner lever inom bara på grund av hur polisväsendet fullständigt agerat laglöst där och i New York och lite överallt i deras hemland. Men, de har Run The Jewels, de ser lyckliga ut när de klamrar ut på scen kväll efter kväll till mästartoner, och det håller i sig fram tills att de svettiga tackar för sig. I januari 2015 påbörjas arbetet med Run The Jewels 3, uppföljaren till ett av 2014 års allra mest kritikerrosade och älskade album, och förhoppningsvis innebär det att Killer Mike och El-P, dessa musikaliska själsfränder vars möte förändrat bägge mäns liv helt, fortsätter att segla med kritikerkärlek och publikvördnad som vind utpå segerns stilla vatten, där de hör hemma, hungriga efter nya mål att erövra.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA