x
Sleater-Kinney: No Cities No Love

Sleater-Kinney
No Cities No Love

Sleater-Kinney: No Cities No Love

GAFFA

Album / Sub Pop
Utgivning D. 2015.01.20
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

Ibland vill man bara lyssna på musik som det går att sparka sönder en Billy-hylla till. 
 
Formulerad ur en vit medellklasskilles mun (min) är det möjligt att ovanstående fras får komma att illustrera mycket av det som Olympia-bördiga Sleater-Kinney föraktar. Grabbighet. Men intressant är ändå att själva huvudingrediensen i varför Carrie Brownstein, Corin Tucker och Janet Weiss bestämde sig för att skrika omvärlden i ansiktet med sin studsbollsrock, uppvriden till decibelsiffrorna hos en rasande flygplansmotor som någon har kastat in en Volkswagen genom, aldrig riktigt var politiken. Den mansdominans som parasiterar på varenda åtrovärt skrå i samhället har varit central, givetvis, men långt ifrån på det närmast pamflett-artade (men inte mindre viktiga) vis som hos exempelvis samtida Bikini Kill.

Mer än som feministiska galjonsfigurer bör nog Sleater-Kinney i en historisk kontext betraktas som genremässiga regenter – ty de gör chosefri rock fucking bättre än alla andra. 

Återkomsten efter tio års tystnad, No Cities No Love, utgör ingen sväng i opinionengör väl egentligen bara alla missunsamma killar som får sina futtiga rockaspirationer pulvriserade besvikna.

Lägsta-nivån är högre än den hos Marit Björgen, råheten som torterar materialet är oförminskad. Du vet när Search And Destroy går igång, och du bara vill demolera en bänk, peppra sönder en bar, slita ned natthimlen? Den känslan, det anslaget, se hit. 

Fortfarande är Sleater-Kinney illusionister av högsta rang när det kommer till att få sin lyssnarskara att växa en halvmeter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA