x
Hello Saferide: Södra Teatern, Stockholm

Hello Saferide, Södra Teatern, Stockholm

Hello Saferide: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Avslutande Lonliness Is Better When You're Not Alone, som också är den första låt Annika Norlin spelade in, ramar in Hello Saferides uttryck väldigt väl. Inte så att Norlin inte utvecklats genom åren, men det popmusikaliska uttrycket kan grovt förenklat delas upp i två delar, som aktualiseras i låten. Antingen gör man som Hello Saferide eller så gör man som Janet Jackson, vars låt Again har melodiska likheter med Lonliness Is Better When You're Not Alone. Det ena är egentligen inte bättre än det andra. Det är bara två olika sätt att göra det på. Två tilltal som båda spelar i själen, på olika sätt.

Där Jackson valt att fläska på har Norlin valt att tona ned. Där Jackson valt att smycka ut har Norlin valt att renodla – något som blivit än mer påtagligt med senaste skivsläppet The Fox, The Hunter and Hello Saferide (2014). Där Jackson väljer att vara den där stjärnan där borta väljer Norlin att vara vännen, här, bredvid dig. Och det är nog få artister jag så mycket skulle vilja ha som vän som Annika Norlin. Intelligent och bildad, utan att någon gång bli kvävande intellektuell. Fylld av humor och intressanta iakttagelser om tillvaron runt omkring och sakers tillstånd. En vän som är medveten om sina brister och brottas med dem, offentligt. Jag kan nog ärligt talat säga att jag älskar Annika Norlin. Inte älskar som motsvarigheten i engelskans "love", amerikanerna har verkligen dränerat det ordet på all sin mening och allvar genom överanvändning. Och kanske inte riktigt "älskar" som det används i svenskan – på fullt allvar och bara när man verkligen älskar någon. Men älskar någonstans där emellan.

Kvällen går i efterfestens tecken, det är så Norlin benämner och ramar in konserten. Hon håller roliga mellansnack och delar ut gubbchoklad till publiken, en efterfest kommer ju med att värden tager det hen haver – "alltid något äckligt". Lokalen är upplyst på ett inbjudande sätt som Södra Teaterns Stora Scen sällan är. När Mark Kozelek lirade här förrförra gången han var i Stockholm satt han och tryckte som under en 20 watts-lampa i all sin passiva aggression. Den här fantastiska kvällen och efterfesten innehåller ingen aggression, men det saknas inte syra och spänning för den skull. Norlins musik är på ytan måhända vän, men kommer ofta med texter av sällsynt skärpa och uppriktighet.

Ibland har Hello Saferide dignat under neurotisk allensk och seinfeldsk vardaglighet. En medveten människas lite för medvetna dagboksanteckningar. Något som aldrig inträffat när Norlin agerat i Säkert!-kostymen. Det är som ett engelskan fungerat distanserande, anlagt avstånd mellan de känslor som behandlas och hur de berättas. Medan svenskan snarare fört känslorna och berättandet närmare varandra. Säkert! har ju inte för inte gjort några av de absolut bästa låtar som någonsin gjorts på svenska. Samtidigt är det alltid norlinskt, i vilken tappning det än kommit. Följaktligen innehåller låten Anna närmast lätt psykotiska drag, förvisso drag vi alla bär, men ändock psykotiska. Där upphöjs en ganska vanlig händelse till absolut jättestor konst. En sorglig händelse blir så mycket sorgligare än vad den behöver vara med Norlins ord – uppriktigt svårmod i dess mest magnifika tappning.

De nya låtarna handlar bland annat om "kriget" (Dad Told Me), politik (The Crawler), nazism (Last Night Bus). Norlin har aldrig kunnat låta bli att vara uppriktigt brännande, mitt i sitt poppiga tilltal. Många av de nya låtarna har också försetts med en väldigt lockande, ibland elektronisk, monotonitet. I konsertens inledande låt, I Forgot About Songs, blir denna inriktning hänförande tydlig. Där förses också låten med fint cellospel av Cecilia Linné. Blandningen av den "uppburna" cellon och den elektroniska anspråkslösheten är genialiskt i all sin enkelhet, så där som enkelhet är när den är som allra bäst.

Samtliga låtar blir än mer än de är på skiva, antar den där taktila formen som egentligen är mer ett Säkert!-särdrag än ett Hello Saferide-dito. Musiken lägger sig så där (obehagligt) nära som popmusik kan när den genomförs på allra bästa sätt. Visst är det allt sammantaget som gör detta till en magisk kväll, men Norlins absoluta närvaro spelar nog en ganska stor roll. Hon är på scenen den här kvällen med hela sin uppenbarelse.

En efterfest med Norlin innehåller ju också fler artistkändisar än en annans efterfest. Maia Hirasawa givetvis, men även Calle Olsson (Paddington DC, The Bear Quartet) på keyboards och Andrea Kellerman (Firefox AK) på gura och körande, bland andra. Alla bidrar till att detta blir en kväll som är allt popmusik är, bör och kan vara. Sedan spelar Norlin fel i den bedövande vackra Arjeplog – men vänner får göra fel, vi älskar ju dem ändå.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA