x
Matthew E. White: Fresh Blood

Matthew E. White
Fresh Blood

Matthew E. White: Fresh Blood

GAFFA

Album / Domino
Utgivning D. 2015.03.09
Recenserad av
Daniel Andersson

Öppningsspåret på Matthew E. Whites andra album får mig att vilja bosätta mig i sångarens yviga skägg. Hans röst är omhändertagande, musiken skänker trygghet och att få vara en del av Whites välproducerade och soulinfluerade alternativrock borde ge extra krydda till vardagen. Dessvärre infinner sig ganska snabbt en känsla av tristess, uttrycket blir aningen lillgammalt och präktigt. Vissa låtar vill aldrig fästa, utan rullar bara på. Att lämna skägget för en mer neurotisk och mångbottnad skäggväxt känns lockande. Tankarna går främst till kollegan Father John Misty.

Det finns dock ett flertal anledningar att stanna kvar och ett av de främsta är Phillip Seymour Hoffman-hyllningen Tranquility. En orkestrerad soulhyllning, som är mer lågmäld än storslagen, men de små gesterna säger ofta mer än de stora. Hoffmans skådespeleri fokuserade dessutom på de små detaljerna, att spela över likt Al Pacino eller Sean Penn låg inte i linje med hans sätt att agera.

Whites debutalbum Big Inner blev en omedelbar favorit, men med tanke på att allt fler influeras av artister som Randy Newman, så blir konkurrensen ständigt hårdare. Nykomlingen Tobias Jesso Jr. är en av dessa, detsamma gäller Father John Misty. Richmond-sångaren är visserligen mer soulorienterad, men berättandet påminner om den förstnämnde – denna gång har dock låtarna svårt att sätta sig. Renrakat ser ut att vara vinnande i detta sammanhang, men det återstår som sagt att se. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA