x
Nisennenmondai: SónarClub, Sónar Stockholm

Nisennenmondai, SónarClub, Sónar Stockholm

Nisennenmondai: SónarClub, Sónar Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Erfarenheten närmast skriker med sin närvaro. Det har i 2015 hunnit passera 15 år sedan Masako Takada, Yuri Zaikawa, och Sayaka Himeno, träffades med tankar om ett band gemensamt, och kort därefter döpte sitt projekt till en direktöversättning av den dåtida mycket aktuella termen för, bokstavligen, "the computer bug problem in 1999", som en bekant yttrade i förbipasserande och bestämde sig för att döpa bandet till. När Nisennenmondai grundades kunde endast Takada spela ett instrument, och de pianokunskaperna hon plockat på sig har inte betytt överdrivet mycket sett till hur bandets ljud blev när de väl började skriva, eller hur det låter idag: Nisennenmondai spelar trummor, gitarr, bas, och inte mycket mer, men de gör det mycket och länge och på ett manér som skapar en ljudbild som sväller snabbt och stort när de spelar på Sónar Stockholms första kväll.

Nisennenmondai spelar musik som tack vare sin natur, sitt intresse i att bygga rytmer med hjälp av hårt inpackade upprepningar, får tiden i rummet de fyller med musik att stanna av. När trion väl kommer ordentligt igång med sina låtar är ljudbilden ofta så tjock, trots att ingredienserna däri inte är särskilt matiga i sig, att var den överhuvudtaget kom ifrån blir svårt att minnas. De hårda loopandet drar låtarnas krautrockiga begynnelserna in i trancemönster nästan utan vidare medan Takada styr effekterna med sin gitarr och Zaikawa är hundraprocentig i fickan med sin bas, samtidigt som Himeno oerhört fokuserat hamrar iväg på trummorna. Upplägget är detsamma som det är på bandets alla album: Takada har en loopstation med effektpedaler kopplade till sin gitarr, Zaikawa använder basen på samma robusta sätt där som här, Himeno spelar sitt avskalade trumset (bara hi-hat, virveltrumma, baskagge, syns från publikplats) likadant förutom att hon live sitter med en monitor nästan upptryckt i ansiktet.

Minimalt konstruerad elektronisk musik sägs vara bandets inspiration nuförtiden, nu när de ofta står som festivalers mest livevana namn och en handfull album har släppts sedan de grundades. Men när de spelar på Sónar är det ändå svårt att inte slås av att det låter som klassiska krautrock-band och att de är rätt nöjda med det; det känns som att varje låt tar tio minuter att bygga upp och sedan är slut utan att någon verkar särskilt medveten om hur och ner, allt som allt ger det en känsla av att trion spelat kanske tre låtar på den timme de fått till sitt förfogande, och att det blir enformigt lätt är också lika medvetet som det är oundvikligt, musiken ska vara translik och funkar bra så även om det lätt blir stelt i ett stort och högt rum som på Stockholm Waterfront. Det enda som bryter mönstret är när de är klara och Takada, Zaikawa, Himeno börjar packa i princip ner delar av instrumentationen till publikens applåder, varpå de svarar med att glatt vinka och ta lite bilder. Nisennenmondai vet vad de gillar, och deras förklaring till sin musik känns efteråt som det mest självklara och enkla sätt som det går att förklara det på, som säger mer än tillräckligt om trion: "repeating makes us feel good."


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA