x
Lorentz: SónarClub, Sónar Stockholm

Lorentz, SónarClub, Sónar Stockholm

Lorentz: SónarClub, Sónar Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det krävs en hel del för att förändra ett liveupplägg utan att tappa bort sig i detaljerna, eller i experimentlustan förlora det som gjorde konserterna någonting utöver det vanliga till att börja med, eller stirra sig blind på allt och inget i strävan efter förnyelse. Möjligheterna förändras ofta från scen till scen och sammanhang till sammanhang, och det är tillräckligt svårt i sig att skapa en konsertidé som håller på olika platser, i olika rum, över en hel turné. Det ingår självklart i artisteriet och i skapandet för de som vill att det ska göra det, för de som känner att det ger musiken en extra dimension eller helt enkelt bara tycker om det, att från album till album och turné till turné ändra på den så kallade paketeringen musiken presenteras med och när den går från skiva till scen. Men att kunna göra det på just det sättet där balansgången mellan det själva musikaliska framträdandet och eventuella visuella element är klockren, det kräver en tydlighet i grundidéerna runt vad musiken och konsten betyder och vill berätta liksom en tro i att det kommer att tillfredsställa publiken lika mycket som den tillsfredställer en själv. Det är svårt, men det finns många som gör det bra, och när det verkligen sitter är det såpass att det etsar sig fast i minnet ordentligt och länge.

"Music, Creativity, & Technology" är de ledord som Sónar tillskrivits sin verksamhet och sina festivaler. De har sedan starten 1994 alltid stoltserat med att vara en festival för "Advanced Music and New Media Art", med allt vad det innebär både för festivalledningen och musikvärlden i övrigt, och deras festivaler ska representera detta med sina ofta elektroniskt lutade bokningar som i sin tur ska visa att de stämmer in i beskrivningen på sina säregna sätt. Så, på den massiva scen inuti Stockholm Waterfronts största lokal, den scen som fått namnet SónarClub och som har en enorm LED-skärm som backdrop flankerad av varsin till på höger och vänster sida, står Lorentz ensam. För denna spelning är det visuella element där lampor riktades mot hans vita scenutstyrsel, som syntes starkast när Kärlekslåtar först presenterades i konsertform, utökat till filmklipp och visuals Lorentz satt ihop själv för att representera de låtar han spelar. Bandet saknas, showen är omformad för att matcha klubbkonceptet Sónar drivs av, och när han går ut på scen är hans enda sällskap ett hjärtformat vitt paraply.

När Lorentz spelar på Sónar finns ingenting annat än musiken och filmerna, och han själv i fokus som en mikrofonutrustad dirigent; när hans beats spritter gör det som syns på skärmarna det med, när han lyckas hitta vägen till att harmonisera en oktav över eller under med refrängerna och hooks som spelas i playback flyter moln och himmel ihop bakom honom, när han står i motljus gör hans digitala skugga det med mot en klarröd och pulserande bakgrund. Det som syns är så tilltalande utan att vara påträngande, så enkelt snyggt utan att kännas oengagerat eller taffligt ihopsatt, att det ger en omedelbar effekt på konserten och till publiken. Att han har ett av 2014 års bästa album med sig hit, fullt av låtar vars förhållande mellan musik och text betydligt mer ofta än sällan är oerhört skarpt, höjer konserten till en av de bästa han själv har gjort; han representerar något för en ung svensk publik som få andra artister fångar i sin musik, en annan känsla och livssyn utan att vara varken särskilt kryptisk eller explicit i sina ord och sånger, och på Sónar gör han det med sådan lätthet och glädje att det är omedelbart smittsamt. Vare sig han rappar till melanesiska körer och dansar till publikens jubel, eller sjunger vackert med Miranda och Elektra Kilbey-Jansson framför klipp från The OC, är det övertydligt att Lorentz har en fruktansvärt effektiv, fin, och egen blandning av pop, hiphop, och elektroniska fattningar, i sina händer. Må han aldrig förlora den.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA