x
Joel Alme: Flyktligan

Joel Alme
Flyktligan

Joel Alme: Flyktligan

GAFFA

Album / Razzia
Utgivning D. 2015.03.09
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

"Ett oartikulerat vrål". I Bo Widerbergs Kvarteret Korpen (1963) får huvudrollsinnehavaren Anders sin självbiografiska bok refuserad med just denna motivering. "Ett oartikulerat vrål, ett oartikulerat vrål", Thommy Berggrens karaktär håller brevet i handen, skälver, upprepar vredgat frasen för sig själv.

Scenen där Berggren bryter ihop drar en kavajärm genom tiden och möter sin egna hand 50 år senare, i Joel Almes modersmålsdebut Flyktligan, en arbetarklassens vanmakt nedpräntad på fuktiga notblad. Här gör Göteborgsbarden Alme vad de flesta gör någon gång – skriver sin Ungdomsskildring. Med de ruttnande sekelskiftshusen i Majorna som kuliss.

Och kanske trodde vi att vi hört tillräckligt om hur missmodet och rastlösheten trängs på en pissig bänk utanför Systembolaget, kanske trodde vi att berättelserna om att köra iväg och aldrig komma bort var skrivna för längesedan.

Men Joel Alme står obrydd. Han dyker så försvarslöst ned i klichéerna att han i landningsögonblicket tillintetgör dem. Som en föredetting med byxorna backochfram längs med Stigbergsliden slirar vi, in och ur det extatiska. Sällan har rostspräcklig skärgårdssoul låtit såhär bitterljuvt. Visst är herr Hellström spasmiskt närvarande, visst skaver en handfull texter mot varandra skamlöst.

Men Flyktligan är som ett parti fulöl.

Vi glömmer våra obetydliga liv. Glömmer bemanningsföretagens psykotiska hurtighet, glömmer rasistjävlarna, glömmer skiten och minns det andra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA