x
Linnea Olsson: Where's The Music?, Norrköping

Linnea Olsson, Where's The Music?, Norrköping

Linnea Olsson: Where's The Music?, Norrköping

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Skolade musiker är ett knepigt folk i popvärlden. Särskilt när de är klassiskt skolade. De kan ha en tendens att överlasta musiken med teknik och finess, precis lika gärna som att de kan skapa de mest enastående och känslomättade kompositioner. Andrew Bird och Owen Pallett gör gärna så där, överlastar och överträffar om vartannat.

Linnea Olsson överlastar sällan. Mycket tack vare en tajt relation med popmusiken. En relation som utvecklats på andra albumet Breaking And Shaking (2014), åt ett håll som för tankarna till Haim. Ett avskalat tilltal med rötterna i klassisk musik och folk, med cellon som grund, har fått sällskap av beats och fördjupad poppighet. Och, oavsett om leveransen sker som på debuten eller som på uppföljaren är alltsamman aptitligt. Särskilt så här, i konsertform, när Olsson kan plocka ut de finaste låtarna och lämna resten därhän.

Om musiken inte tyngs av teknikalitet så präglar det trots det i viss mån framförandet. Hon har med sig brorsan Povel (The Royal Concept) på trummor och Maria Andersson på synt. Men mycket av musiken utgår ju från cello, i flera lager, och detta måste hanteras också på scen. Ett svepande celloparti med stråke spelas, spelas in, och loopas. Sedan lägger hon pizzicatospel ovanpå. Exempelvis. Det blir en del fipplande med de där loop-pedalerna. Så pass att en funderar på om det kommer hålla ihop. Det gör det ju givetvis, egentligen tvivlar jag inte på att Olsson kan hantera betydligt svårare musikuppgifter än så. Men det gör att en koncentrerar sig på vad som syns snarare än vad som hörs. Trots att det som hörs är genomvackert.

Ofta beskrivs klassiskt präglad popmusik som "filmisk". Detta beror i huvudsak på att popmusikkritiker sällan har någon form av musikteoretisk skolning eller ens något förhållande till den klassiska musiken. Så fort det kommer in minsta "klassisk" nyans så tänker alla följaktligen på John Williams och Steven Spielberg. Jag tänker inte vara sämre jag: det finns en del filmiska tendenser i Linneas musik. Filmiska tendenser draperade i naturvibbar. Ibland känns det som att stå vid en tjärn i en skog någonstans och betrakta nejdens praktfullhet. Bitvis tänker jag banne mig på Enya – på ett bra sätt då. Samtidigt är det aldrig särskilt långt från stan, från en urban poptradition.

Flirtarna med naturelement för tankarna till sådana som Joanna Newsom och Kate Bush, trots att Olsson inte har alltför stora likheter med dessa. Och det är behagligt att hon har ett mer chill förhållande till naturen. Newsom och Bushs tunga uppsidor till trots, det är befriande med någon som inte besjunger naturen som sprungit hen naken över någon myr hela barndomen, hög på alvlitteratur och jästa bär. Det här är mer Jane Austen och jästa druvor, även om texterna inte alltid når upp till austenska nivåer. Ibland låter det Annie Lennox. Ibland Nina Kinert och Ane Brun – som Olsson också spelat med.

Linnea är naturligtvis alldeles för kompetent och intressant för att slå så där tokstort. Om hon nu inte hemfaller åt att bara ägna sig åt pop. Vilket vore sorgligt, den särart hon besitter ger fantastisk musik. Hurt, Giddy Up! och I Sat Down Next To You är, för att nämna några, lysande låtar. Riktigt storslaget blir det med I Am Younger, där det låter som att hon sjunger genom en didgeridoo. Inte på grund av den rätt märkliga effekten dock, utan för att det är en monumentalt vacker låt och fin kärleksförklaring till brollan bakom trummorna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA