x
Jonathan Johansson : Where's The Music?, Norrköping

Jonathan Johansson , Where's The Music?, Norrköping

Jonathan Johansson : Where's The Music?, Norrköping

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Hej Jonathan,

jag vet inte om du gjorde rätt, när du berättade för publiken att du var "rädd in i märgen". Eller när du visade din skakande hand och berättade det bara några få såg: att den skakade. Oavsett, så märktes det att du var rädd in i märgen. Samtidigt så kändes det som att situationen blev värre när du om och om uttryckte din rädsla och oro. Som att det blev självuppfyllande.

Jag ville ärligt talat bara krama dig. Det kanske låter förminskande, men jag tror att vissa beteenden framkallar basalt mänskliga reaktioner, en obetingad reflex. Det stack liksom till i magen av sympati. Bandet var sannerligen inte supertajt. Din röst höll inte. Du sa att du var sjuk också, jag tyckte det lät som att du sa att du var sjuk. Fattar fortfarande inte om du menade i allmänhet eller de facto sjuk på det där sättet så att en borde stanna hemma: virus eller bakterie.

Redan att stå på en scen är självutlämnande, att därutöver komma med nytt material som är självutlämnande till sin karaktär gör det än värre. På det håller vi ju på och gör upp med en tradition av självutlämnande herrar, gubb-bashing populärt kallat. Det är klart att nerverna är på helspänn. Lundell har fått sina slängar av sleven i årtionden och Hellström har så sakteliga börjat få lite skäll. Samtidigt fyller den senare arenor och den tidigare… bloggen i alla fall. Den ena kunde inte sjunga en ren ton och den andra kan fortfarande inte sätta samman en grammatiskt korrekt mening. De klarar sig ändå. Du klarar dig. Dessutom lät en hel del av det nya materialet verkligen toppfräscht, och det säger jag inte bara för att peppa dig. Live lät det 80-tal som du alltid gör, men med ett välkommet funkigt sound. Och inte har du "dödat poeten", tyckte mest att du lät som poeternas Prince.

Sedan kräver människor en viss beständighet av en. En kan bara vara ett visst antal saker i människors ögon – särskilt om en är artist. En ska vara stringent sammansatt enligt ett visst antal krav som ett kollektiv ställt upp. Förändras en för mycket lackar folk huden och undrar om en blivit pundish. Fattar inte riktigt det där, jag är inte ens samma människa som jag var för två veckor sedan.

Dina textrader har alltid "poppat" – ett uttryck en sådan där reklamlirare lärde mig. Glänst i de drivor av ord som utgör alla ord. Det gör de fortfarande. Och en får vara intimt utlämnande. Redan den gamle Augustinus liksom. De störiga är ju de som kryper upp i sitt eget anus, bosätter sig där, och aldrig tittar ut. I övrigt är ju hela kulturhistorien en serie av människor som utlämnar sig. Mänskligheten var en historia av Sturm und Drang-blödande och bölande klagosång över människans villkor redan innan begreppet myntades, och så har det fortsatt. Sedan kan en ju tycka att en tradition av att avhandla människans villkor har fått stå tillbaka för en sedvänja där jagets villkor är det centrala. Men där är du inte heller, du blickar alltid inåt och utåt. Berätta din story så kan andra människor känna igen sin story i din story.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Som den gode Søren Kierkegaard diktade, eller sa, eller hur det nu var. Sådana där aforismer låter ju jäkligt pajiga, som slitna fraser redan första gången man hör dem. Men som allt slitet innehåller det ju någon form av sanning, typ. 

Ta hand om dig tills vi ses nästa gång, det blir nog ganska snart.

Vänliga hälsningar,
en som var på konserten.

P.S. Avslutade du spelningen tidigare än det var tänkt? Bandmedlemmarna såg så förvånade och förlägna ut. Och du, på håll ser du ut som Sam Riley när han spelar Ian Curtis.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA