x
Alt-J: Münchenbryggeriet, Stockholm

Alt-J, Münchenbryggeriet, Stockholm

Alt-J: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Tina Berglund | GAFFA

Det är tre år sedan alt-J gjorde sitt första Sverigebesök och hänförde den folkmassa som tog chansen att se Leedsbandet uppträda på Way Out Westi Göteborg. Ett år senare väntade en spelning på Siesta som aldrig blev av då festivalen drabbades av festivalinfluensan. Kvällen sammanfattas därför bäst med ordet äntligen. Tiden har däremot inte passerat oberörd. Bandet har både hunnit släppa uppföljaren This Is All Yours och gått igenom en omskulptering av banduppställningen när Gwil Sainsbury tog en annan väg för att nu senast ha värvat basisten Cameron Knight till liveshowerna. 

När klockan slår halv tio kliver Mercury Prize-vinnarna upp på den dimmiga scenen insvept i ett rött sken. Hunger Of The Pine inleder kvällens spelning. Följt av Fitzpleasure och efterföljande Something Good. En låt som utmärker sig i sin mjuka och varma framtoning. Likt resterande låtar verkar instrumenten i perfekt symbios när de stundtals springer ifatt varandra. Dock är det inte förrän under Dissolve Me som responsen blir kraftfullare i sitt slag. Någon i publiken tar tillfället i akt för att bedyra sin kärlek till Gus medan andra står med händerna i luften som sig bör.

I detta fall är det nämnvärt att diskutera publikreaktionerna. I ena sekunden fångar bandet in publiken i en öppenhjärtig allsång på Matilda för att i nästa sekund låta hantverket tala för sig själv. Det är under dessa partier konserten stundtals både klättrar samt vacklar något. Just Bloodflood blir en bokstavlig upplevelse och musiken absorberas och gror i varenda cell. Upplevelsen blir intim och lite mer av en individuell upplevelse. Något som främst beror på bandets musikaliska uttryck och den alternativa svårplacerade folkrock. Bandet skapar en distans i den stundtals intima stämning och hinner sällan binda ihop de kollektiva känslorna under de låtar när de rockiga partierna river genom luften lite extra. Undantaget är Taro då publik och band verkar i perfekt samspel genom att fylla lokalen med euforisk allsång.

Alt-J är ett dynamiskt band med stilistisk träffsäkerhet. Det är ingen tvekan om saken. Deras hantverk av finaste virke har undgått få. Men en konsert handlar om så mycket mer än att fullfölja sin musikaliska plikt, även om de gör det med bravur. Den sparsamma publikkontakten gör att sorlet tyvärr blir allt för påträngande under vissa låtar. The Gospel Of John Hurt är en av få låtar som kräver sin uppmärksamhet och när många av låtar i kvällens repertoar inte lyckas hålla kvar intresset lämnas åtminstone jag något kluven.

Tack och lov avslutar kvartetten med Breezeblocks och lämnar en fyllig eftersmak. Dock är jag rädd för att de är ett av banden som når sin fulla potential när de strömmar genom högtalarna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA