x
King Creosote: Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala

King Creosote, Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala

King Creosote: Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Pressbild)

Egentligen är det märkligt att King Creosote inte har ett större följe än han har. Det är knappast svår musik han tryckt ur sig på senaste, och From Scotland With Love (2014) är snarare melodiskt lågmäld än helt fast i ett lo-fi-träsk eller påläggsmättad musik nedsmetad med småvulgär rock – tendenser som Kenny Anderson ibland hemfallit åt genom åren. Men världen är ju inte rättvis, Putin är president och den minst lämpade skol- och utbildningsminister det här landet någonsin skådat innehade positionen allt för länge. Populism är gångbart, tydligen. Populism är också anledningen till att det känns som att vi alla är inlåsta i en österrikisk afterski-bastu – tack Avicii! Gott då att King Creosote kan öppna bastudörren, samt jaga bort allt av käbbel och politiska obehagligheter. Med historieberättande och kompositioner som aldrig förlustar sig i dramatikens mest lättillgängliga verktyg, men trots det utgör fullkomligt storslagen dramatik. Och chilla, de där politikerna och han Avicii har inga likheter sig emellan förutom just populismen.

Peppen är på topp. Uppsala Konsert & Kongress har i en kulturgärning av rang ordnat med filmvisning före konserten. En film regisserad av Virginia Heath och med samma namn som King Creosotes senaste släpp. Den där skivan skapades ju just för filmen. From Scotland With Love har ingen handling och utgörs bara av bilder, från det digra BBC-arkivet, på skotskt liv under förra seklet. En film som både informerar och tillsammans med musiken skapar en meditativt skönt tillstånd. Kanske en film att lägga fram för en utomjording eller någon från fjärran land som "vill veta och känna allt om Skottland i så komprimerad form som möjligt". En kulturgärning anar en för övrigt att det är då det inte är särskilt mycket folk på plats för visningen. Det är inget kausalsamband det där, men det finns en viss korrelation.

På spelningen är det desto mer folk, men trots förväntningarna lämnar konserten en hel del i övrigt att önska. Sal B:s konferensrumskänsla lägger inte så mycket sordin på stämningen som en kunnat tro, däremot är lokalen en katastrof för ljudet. Det är alldeles för starkt och skarpt. Jag trängtar efter persiska mattor och äggkartonger. Och det surrar och durrar i instrumenten på scenen. King Creosote har tagit med sig ett helt band, med gitarrist, keyboardist, trummis, bassist och cellist. Vilket inte är något fel i sig, men den här kvällen blir det bäst när de är nedtonade och inte tävlar om örats uppmärksamhet. Det där tävlandet gör nämligen att Kennys sköna röst och Pete Harveys vackra cello konkurrerar sinsemellan och dessutom med manglet från bandet.

Jag har även förståelse för de businessmässiga predikamenten, kultur måste ju ibland (läs: nästan jämt) finansieras med kringförsäljning som alkohol. Men lokalen är svartlagd förutom scenen och magin bryts när ljus utifrån kommer in då dörren ständigt öppnas och stängs när folk ska ha sin bira. Detta hade ju kunnat lösas om alla inblandade fokat mer på funktionaliteten istället för "däsajn" och placerat dörren på lämpligare plats – badum-tisch! Och sådana där superfans i all ära, men den där övertände liraren – som ser ut som Lars Vilks i mörkret – suger åt sig oförtjänt mycket uppmärksamhet med sin entusiasm och sina utrop i mellansnacken. För även mellansnacken är ju annars en behållning när det kommer till King Creosote, han skojar bland annat om sin "lack of international success" och berömmer Uppsalabyggnadernas färgsättning, till skillnad från sitt hemlands: "we're not allowed to have colours in Scotland, our buildings must be grey".

Men det är ju inte bara skeppsbrott givetvis. Kenny och hans kollegor är alldeles för goda artister för något sådant. Låtar som Doubles Underneath och A Month Of Firsts gör sig riktigt bra. Även Jon Hopkins-samarbetet Bats In The Attic funkar prima, också utan Jon Hopkins. Det största problemet är att låtarna från den sjukt starka From Scotland With Love gör sig rätt kass. En sådan fenomenal låt som Pauper's Dough – med sina återvunna textrader från King Creosotes gamla låt Harper's Dough – blir inte så storlagen som den varit på visningen tidigare eller på stereon hemma. Och med tanke på vilken sanslös effekt den där låten och det där albumet har, och torde ha, på alla människor, så är det inget annat än något av en besvikelse som spelas upp på scen den här kvällen. Även en fin gammal låt som Nooks reduceras mest till rocksörja. Fy, det känns nästan blasfemiskt att skriva detta om en sådan som King Creosote, och när arrangören jagat Kenny "i fyra års tid" och det var sex år sedan han senast spelade i Sverige. Men jag måste vara frank, jag hade längtat så mycket, och inte var det till detta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA