x
Sean Rowe: Nalen, Stacken, Stockholm

Sean Rowe, Nalen, Stacken, Stockholm

Sean Rowe: Nalen, Stacken, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Pressbild)

Sean Rowe glider genom publiken och går upp på scen. Lika otvunget som resten av konserten genomförs. Särskilt stor lokal är inte Stacken, men Rowe har rutin på det här med att få vardagsrum att kännas som större lokaler, och tydligen att få större lokaler att kännas som mindre vardagsrum. Förra året gjorde han "en Gudrun Schyman" och uppträdde hemma hos människor.

Det avskalade arrangemanget är ett vågspel. Gränsen mellan gemen singer-songwriterism och fullfjädrat artisteri är hårfin. Rowe hanterar det där dilemmat med bravur. Mycket tack vare att hans uttryck är allt annat än gement. Det är en inkarnation av amerikansk musiktradition från blues till soul, tolkad av en lika galen som balanserad baryton. Han har en akustisk gura bara, men med pedaler och diverse effekter får han det att låta som att han är mer av positivhalare än trubadur. Framträdandet är betydligt mer fascinerande än det sedvanliga "tjomme med gitarr".

Soundet är ofta distinkt stålpräglat mer än akustiskt mjukt. Han har visserligen några låtar skrivna till sina barn, men lyckas hålla dem inom rimliga ramar, och inte skena iväg i patetik och privat kärleksuttryck. De tillhör dock knappast de ädlaste klimparna i hans låtsamling. För er som söker referenser så gör Rowe det lätt, han kör Chelsea Hotel #2 (Leonard Cohen), The River (Bruce Springsteen), Spoonful (Willie Dixon) – även inspelad av Howlin' Wolf – och Long Black Veil, Rowes tolkning av den senare har mest gemensamt med Johnny Cash version. Men allt detta vore inte vad det är utan soulen och svänget, som i Van Morrison-anda präglar stora delar av musiken. Och det är också här de några av de fetaste låtarna återfinns, sådana som Desiree och Madman. Det spelas upp en mångsidighet som sällan återfinns hos artister som förvaltar… americana-arvet – det får heta så i brist på bättre och lika breda kategoriseringar. De låtar som är djupt nedsänkta i blueslag är något muggiga, men det beror mer av genrens inrökthet än Rowes oförmåga.

Rowe frustar, pustar och klämmer fram hela känsloregistret med sin tungt nedstämda och ändå finkänsliga stämma. Låter munspelet skära som en välslipad kniv genom köttet ned i själen. Och gör en fantastisk version på Richard Thompsons 1952 Vincent Black Lightning, med sanslöst flinkt banjolikt gitarrspel. På vägen är jag, till trots mot vad jag skrev tidigare, på vippen att revidera mina åsikter om deltablues, blues och allt vad det heter. En spelning där en cover på The River är något av det sämre som spelas är en sjukt bra spelning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA