x
Katy Perry: Ericsson Globe, Stockholm

Katy Perry, Ericsson Globe, Stockholm

Katy Perry: Ericsson Globe, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

"I'v seen shit man", eller ja, jag har ju sett ingenting i jämförelse med människor som växer upp under verkligt svåra förhållanden. Kanske till och med flyr någonstans ifrån, där det man ser inte bara är ett synintryck utan en verklig fara för liv och lem. Men jag har flängt runt lite, sett en hel del konserter. Och, för att lite snyggt leda er in på spåret som leder till min poäng, inom kategorin dyra ting sett sådant som värderas hyfsat högt både i kulturellt och ekonomiskt hänseende: som konst. Sett sådant som är dyrt men mindre funktionellt: som Friends Arena. Sett sådant som är kul men orimligt kostnadskrävande: som Paris Saint-Germain. Jag har även varit i USA och verkligen gett mig hän åt brutal konsumism, gillat läget och accepterat devisen "more is more", fullt ut. Men jag har aldrig någonsin varit i närheten av något som ens kan likna det som händer på scenen när Katy Perry intar Globen under sin "The Prismatic World Tour".

Nicki Minaj lade sin turnépremiär i Stockholm i måndags, Katy Perry avslutar sin turné i staden. Perry hängde i stan redan i början på veckan och poserade för kamerorna med den tidigare. Däremellan har hon hunnit till Oslo och även avverkat skärgården och ABBA-museet. Men förutom att deras vägar möttes och utöver deras mest uppenbara likheter så är de inte särskilt lika varandra som artister. Minaj manövrerade Globen med sig själv, sitt "enkla" artisteri och sång samt rap. Katy manövrerar istället arenan med show. En show som får Lady Gagas utsvävningar att kännas asketiska.

Charlie XCX värmer upp publiken på ett fullt dugligt sätt. Två ballonger som smiter från de andra ballongerna i taket är en liten föraning om vad som komma skall. Nästan humor i sin ringhet när det kontrasteras mot vad som faktiskt händer senare. Det är en liten paus mellan artisterna. Sedan slocknar lamporna, jublet tilltar och Katy Perry stiger in i handlingen. Eller, kommer upp ur golvet. Därefter är det allt på en gång hela tiden. Färger, mönster, kostymer, prylar. Allt, allt, allt. Enligt egen utsago vill Perry leva ut allt det hon lever ut, och göra allt det hon gör, på grund av en strängt religiös uppfostran. Och det är väl ungefär så det känns, som att någon hållits i på tok för strama tyglar och därför ballar ur fullständigt vid kontakten med friheten. Ett slags version på amishfolkets "Rumspringa".

Alice i Underlandet möter filmen Hook möter Asterix och Kleopatra möter Aristocats möter The Mummy Returns, för att nämna något av det som händer. Konsertens delar utgör vissa teman, teman som verkligen tas på allvar, det är som ett urspårat barnkalas i något av de där upplagorna som finns av The Real Housewives of… Allt paketerat i sex och neon. Och prismor, det ingår ju i namnet på turnén. Kan ingenting om geometri, men det är en massa trianglar genomgående, exempelvis den gigantiska, triangulära skärmen som bland annat visar animerade snuttar till några av låtar.

Puh, jag fingrar på biljetten och börjar fatta varför priset är så tilltaget. Att börja diskutera musiken känns nästan helt ologiskt i en sådan här situation. Detta är inte musik för öronen, detta är musik för ögonen. Som så ofta när det är maxad show så dränks låtarna i gitarr. Popmusik har en tendens att bli grövre och pråligare i sådana här sammanhang. Och ska vi fokusera på det negativa så är vissa versioner ganska oangenäma även i andra tappningar, som Hot N Cold i jazzig "Las Vegas"-version. Eller en kort och sölig variant av Last Friday Night (T.G.I.F.) som skjuts in mitt i låten This Is How We Do. I segmentet med lite lägre tempo, med By The Grace Of God, The One That Got Away och Unconditionally blir det påtagligt att Katy Perry är väldigt beroende av att träffa den där hit- och popkänslan precis. När hon inte gör det, eller väljer att tona ned, blir det erbarmligt tråkigt. Det är helt enkelt bättre när hon bara koncentrerar sig på eufori. Liknelsen med ballongerna som faller är ju så uppenbar att det blir löjligt. Färg, yta och plast, men mest bara luft inuti. Hon uttrycker det kanske bäst själv: "Like a house of cards, one blow from caving in." Det är en sammanfattning av hennes musik och uttryck i ett nötskal.

Men det håller ju ändå ihop, givetvis, med dyr jäkla show och proffsigt showmanship. Perry har också ett annat förhållningssätt till sina fans än sådana som Nicki Minaj och Lady Gaga. Även här dras det upp publikdeltagare på scenen, men där Minaj och Gaga lyfter fram sina beundrare behandlar Perry dem med sarkastisk humor. Och det är upplivande, utan att för den skull på något sätt jämföra de moraliska kvaliteterna i förhållningssätten. Båda behövs. Mellansnacken är överlag fyllda med humor, "this is not your regular Sunday night, singing Hakuna Matata, eating herring". Hon hyllar även Sverige och svensk musik. Svenska låtskrivare är hon ju välbekant med, men "Lykke Li, Robyn och Icona Pop" får sig också en dos erkännande. Det ska även pratas svenska, med skillnaden att Perry faktiskt kan härma svensk satsmelodi. Vilket gör att det blir roligt, istället för bara trött publikfrieri, som med majoriteten av artister.

Sedan är det en final med först Birthday, fallande ballonger, konfetti och en Perry i flygtur runt Globen, i en anordning som efterliknar ett knippe ballonger. Därefter Firework, fortfarande hennes bästa låt, där vi uppmanas att ta på oss plast- och papp-brillorna som hängde på varje stol när publiken kom in på arenan. Glasögon som gör att man ser massa färger, och som faktiskt fungerar väldigt bra visuellt till fyrverkerierna, som blåser av med eskalerande kraft låten igenom.

Vad jag sett kommer antagligen hemsöka mina drömmar. Jag kommer drömma om mumier med väldiga bröst och skinkor, broilerversioner av Kim Kardashian,  och keruber med trosor, alternativt Y-front. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Vad som hörts kommer å andra sidan glömmas väldigt snabbt. Huruvida det i sin tur är bra eller dåligt vet jag inte heller. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA