x
Joel Alme: Victoriateatern, Malmö

Joel Alme, Victoriateatern, Malmö

Joel Alme: Victoriateatern, Malmö

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

- HUH! -

Varje låt kickas igång som med en defibrillator. 1-2-3-4! Och så bomberna.

Joel Alme säger att han inte är nervös i benen längre, nu känns det bara i armarna.

Lite senare ska han luta sig mot mikrofonen – med den mintgröna gitarren hängandes sådär blaséartat över axeln som den bara kan göra hos någon som har umgåtts väldigt mycket med gitarrer – och ringa in någonting elementärt för sin egen musik.

Göteborgssonen börjar lite stapplande berätta om hur de där enklaste texterna, typ Lou Reeds Perfect Day, oftast är bäst. I sig en banal iakttagelse.

Icke desto mindre säger den väldigt mycket om varför just Joel Alme av så fasansfullt många stretande artister står här uppe. Som få andra har han hos oss lyckats väcka den kanske starkaste, och enklaste, försvarsstrategi av dem alla; självömkan.

Du har tagit fram honom när du blöder och inte vill stoppa såret. När du behöver någonting till så tårarna äntligen kan störta över en tom Burger King-påse som kladdar i knät. Så du kan tillåtas tycka så synd om ditt patetiska anlete att du, i några ögonblick, älskar dig själv igen.

Nya skivan Flyktligan får inte bara till sin form (den är skriven på svenska) markera en förändring i Göteborgarens katalog. Nu berättar Joel Alme om sina egna gator, sin egen farfar. Och då händer något annat.

Han håller upp den där förbannade spegeln. Han lyckas med konststycket att lovsjunga livet, men det liv vi aldrig fick. Den där människan vi aldrig riktigt fångade, de där vännerna som bara försakades, bara försvann in någon dimma och aldrig riktigt återvände, och nu hänger de med någon jävla mupp och är ute på betydligt dyrare ställen, och det ser bra ut visst.

Huvudpersonen sprattlar med benen och har nog glömt nervositeten nu. Konturerna är fastare ikväll, texterna slår hårdare, Soulen slirar mer åt Springsteen än Motown-hållet.

- HUH! -

Nästan varje sång kickas igång med det där suget.

Lilla Victoriateatern är så trång att jag känner mig stor och otymplig även om jag inte alls är speciellt stor och otymplig. Folk dricker champagne ur flaskan, någon ropar "Gladiatorer redo!" när det räknas ner lite för sakta innan Backa Tiden.

Stämningen uppför sig överlag lite som en tjock katt du har bäddat in under ett täcke och serverat två glas rödvin.

Nedanför balkongen liksom tågar Joel Alme och hans band runtom varandra. De ser luriga ut, som om de har någonting i kikaren.

Hela tiden arbetar de fem musikerna med en och samma dynamik – de dödar låtarna någonstans i dess sista tredjedel. Det blir tyst i ett par andetag. Sen smyger Alme sakta in med gitarren, låter den växa till en jetmotor, och till slut ramlar resten av bandet in i ljudbilden som om någon hade kört en långtradare fylld med muntra cirkusdjur genom väggen.

Ett par bagatellartade missöden till trots (Martin Elisson får bland annat byta bas, och ser sådär förlägen ut som bara han kan göra) rör sig konserten framåt med samma oförminskade "Strut". Ni vet, det där engelska ordet som ringar in känslan av att gå nedför gatan samtidigt som alla ler bakom uppfällda kragar.

No Class och Innan Staden Vaknar låter som klassiker. A Young Summers Youth är en klassiker. Senaste skivan blir starkare här, kommer fram mer, obetvinglig som en grävling som satt sig i vadbenet.

Några tvivel hinner liksom aldrig riktigt vinna mark. Ett par av de äldre spåren hade kunnat kapas, A Queens Corner hade behövt en annorlunda ljudbild för att riktigt lyfta, andra-gitarren skorrar på Dig Äger Ingen, "dudu"-partiet i Röda Bolaget trillar ihop. Och det låter som på skiva. Visst. Men det låter bättre.

Jag såg Håkan Hellström i somras på Ullevi och gick därifrån innan extranumren. "Kom igen nu Göteborg!". Och konfettin. Och den där lilla kepsen på sniskan. Om vi nu tvunget ska ställa dessa båda artister mot varandra kan vi efter kvällen konstatera följande: vad Håkan över tid har förlorat har Joel Alme hittat.

Där den ene har förirrat sig själv in i publikfrieriet, de stora gesterna och de plakatpolitiska kärleksförklaringarna, har den andre med sitt nya material kommit att förkroppsliga precis det motsatta: köttet och blodet. Joel Alme flåsar, känner, sjunger. Och han står precis bredvid dig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA