x
Indochine: Nalen, Stockholm

Indochine, Nalen, Stockholm

Indochine: Nalen, Stockholm

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

(Pressbild)

En buss kommer lastad med – fransmän!

Kön ringlar sig lång vid öppning, entrévakten får gång på gång säga till förväntansfulla frankofiler som stannar upp raden av människor för att ta selfies bredvid konsertaffischen. Även om det var 30 år sedan Indochine spelade i Sverige sist, så är det fransmännen som vallfärdats för att se sina idoler rocka loss på en slutsåld spelning. Anledningen är lilla intima Nalen. I hemlandet fyller nämligen de gamla New Wave-figurerna arenor som klickar in 80 000 i publiken. Nu står de framför mer lätträknade 700 ivriga gäster som gör vågen i väntan på att de ska kliva upp på scen. De flesta svenskar står längre bak med en öl i handen och fortsätter den decennielånga debatten om hur tusan "Indochine" ska uttalas.

Ljusen släcks, händerna längst fram vid scenen sträcks upp mot det välvda taket och de som inte redan fyllt öronen med en skyddsvall stoppar snabbt in papperstussar för att dämpa tjutet från publiken. Dancetaria från 1999 får inleda spelningen och påminner de som är där för att höra sina barndomsfavoriter att mycket hänt sedan 80-talet då Indochine låg på topplistorna i Sverige. Precis som Depeche Mode så har det popiga soundet pressats genom ett rivjärn och blivit mörkare, mer skränigt och framförallt rockigare.

De konstanta jämförelserna med The Cure är inte orättvisa, med redan frisyren klar så är frontmannen Nicola Sirkis på god väg att förvandlas till Robert Smith. Fattas bara några kilo och sämre kondis. För Nicola, som är den ende i gruppen kvar från starten 1981, vet hur man håller igång en publik. Han slänger av sig jackan och viftar igång oss medan han upprepar de svenska fraser han lärt sig fonetiskt via en gloslista management lämnat i logen innan. Att det är många fransmän i publiken blir pinsamt tydligt när J'ai demandé a la lune från Paradize kommer och halva Nalen tar över konserten i en allsång.

Som alltid sparas det bästa till sist, encoren inleds med Leila som gruppen repeterat in speciellt för Stockholmsspelningen. Någon vidare reaktion blir det inte från svenskarna och det är svårt att inte skämmas lite över hur timida vi är som publik. Även om Indochine, som bäst skulle beskrivas som Frankrikes motsvarighet till Gyllene tider, inte är lika färgsprakande längre så är det fortfarande något elektriskt över dem. Säga man vill säga om Nicolas något trashiga uppträde, ett jäkla drag är det i alla fall. När L'Aventurier drar igång så kan inte ens svenskarna stå still längre.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA