Mumford & Sons: Wilder Mind

Mumford & Sons
Wilder Mind

Mumford & Sons: Wilder Mind

GAFFA

CD / Island
Utgivning D. 2015.05.01
Recenserad av
Tommy Juto

Jag vet inte hur det är med er, men jag tillhör skaran människor som uppskattar artisters strävan efter utveckling. Det ligger i sakens natur att ständigt vilja hitta nya vägar, nya uttryckssätt, nya infallsvinklar för sitt skapande. Mumford & Sons har inte grundat folkrockgenren, kanske inte heller förnyat, men väl populariserat den. Över två album har man tillskansat sig en stark ställning bland radiolyssnare som attraherats av deras hits, samt en god acceptans hos kritiker.

Inför Wilder Mind tänkte bandet om och Marcus Mumford har sagt sig vara inte helt främmande för att prova rap, även om det citatet snarare var något han slentrianmässigt slängde ur sig mer än en genomdiskuterad idé med övriga medlemmar. När de ifjol slutligen påbörjade inspelningarna lämnade man banjos och fioler hemma och antog istället de möjligheter den moderna studion erbjuder i sällskap med electronicavänlige James Ford. Exakt där började man känna en klump i magen.

Klumpen visade sig dock vara obefogad, åtminstone delvis. Albumet har förstås inte ett halmstrå kvar av rootsigheten som varit britternas signum, men min oro för överproduktion dämpades relativt snabbt. Mumfords varma röst kommer bäst till sin rätt när han håller tillbaka i de mer lågmälda spåren medan alla varningsklockor däremot ringer där själlösa stadiumrefränger fläskas iväg.

De har min djupaste respekt för att de tog det djärva greppet att ändra sin framgångsrika formel när de kunde ha fortsatt krama skiten ur den. Nu när transformeringen är gjord och alla överlevde lyssnar vi till de godkända delarna av Wilder Mind och blickar framåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA