x
Tove Lo: Debaser Medis, Stockholm

Tove Lo, Debaser Medis, Stockholm

Tove Lo: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Debaser Medis är till brädden fyllt med folk. På sätt och vis är det som att vara i en Tove Lo-låt, i alla fall vad gäller vad kvicksilvret visar. Med temperaturen, då i metaforiskt hänseende, är det lite sådär inledningsvis. Hon tar onekligen tid på sig, Tove, innan hon verkligen låter de där euforiska, eskapistiska dansgolvskänslorna få sitt regelrätta utlopp. Innan dess är det slickt. Och det är det ju, både som koncept och musikaliskt. Men liveupplevelsen blir något lidande under denna slickhet. Det maler på med ganska snygga beats, framhamrade av två trummisar på varsitt trumset. Det gröna och rosa neonljuset växlar vackert. Tove sjunger fint. Men det lyfter liksom inte riktigt, det är lite som champagne utan bubblor.

Alla har vi våra demoner. Ibland olika i art, ibland olika i grad, men lika varandra i sin kraft av demoner. Tove Los demoner härstammar från Djursholm, med allt vad det innebär av borgerliga konventioner och putsade fasader. Antingen köper man hela den faderullan eller så bryter man med den. Bryta kan man göra på två sätt, antingen gör man som Olle Sarris karaktär i filmen Tillsammans (2000) och väljer att vara arbetarklass. Eller så gör man som Erika Christensens karaktär i Traffic (2000), man festar. Tove Lo har valt det senare, även om hon tydligt inte låtit eller låter det gå lika långt som "Caroline Wakefield".

Den där atmosfären hon byggt i sin musik, enkelt uttryckt: koks, knull och klubb, kommer också med en hederlig dos melankoli. Precis som vi har våra demoner så bor det också en Jocke Berg i oss alla. Det blir liksom alltid lite bättre när en andel svärta tillfogas discon, fråga bara Pet Shop Boys. Och jag har givetvis underskattat Tove, om musiken nu nästan bara handlar om sex varför skulle då inte också konserten byggas upp som en orgasm, med klimax och belöning i slutet.

Vad det lider så växer stämningen och intensiteten. Det görs med enkla, moderna housegrepp av "buildup" och "drop". Fläskighet som knep är generellt överanvänt i popvärlden, men här gör det bara saker och ting bättre. Och när hon blåser av Lucas Nord-samarbetet Run On Love, då är det den där känslan man jagar hela livet men låtsas att man bara jagar när man är ung, den där kondenserade livskänslan. Daft Punk-gitarrer är inom housen visserligen lika utjattat som Michael Jackson-stöldgods inom R&B:n, men det går ju liksom aldrig att tröttna.

Sedan blir det "cherry on top" med den fullkomligt fenomenala Timebomb. Dessutom med tjockt med reverb i refrängen och guldserpentinkaskad över publiken. Ett klimax, förvisso, men också också en ganska beskedlig resa dit. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA