x
Blur: The Magic Whip

Blur
The Magic Whip

Blur: The Magic Whip

GAFFA

Album / Parlophone
Utgivning D. 2015.04.29
Recenserad av
Daniel Andersson

Blurs åttonde skiva The Magic Whip spelades in under några hektiska dagar i Hong Kong, lades på is, för att sedan sättas samman av Damon Albarn, Graham Coxon och producenten Stephen Street. Helheten imponerar och det är som att trion befunnit sig i studion en evighet – bearbetat sina upplevelser från återföreningsturnén som pågått sedan 2009.

Det blir snabbt uppenbart att allt resande har influerat, men redan från start går det att spåra de brittiska popmännen tillbaka till rötterna. Öppningslåten Lonesome Street är lika brittisk som fish and chips och det är som att teleporteras tillbaka till gitarrmusikens sista storhetstid i mitten av 90-talet. Det handlar dock inte om att klippa och klistra för att få ihop en skiva på gamla meriter; nygamla låtar som Under The Westway eller Fool's Day visade att alla bitar fanns på plats för att skapa klassiska poplåtar (dessa finns inte med på skivan).

Omvärlden är närvarande i låtar som Pyongyang och There Are Too Many Of Us. Sistnämnda spår proklamerar att världen är överbefolkad och det är ingen större nyhet, men budskapet har aldrig klätts i en snyggare marschmelodi. Det är bara att rätta in sig i ledet.

En känsla som förenar majoriten av låtarna och skapar nämnda helhetsintryck, är den återkommande och krypande alienationskänslan. Vi lever i en ensam tid, människor får klara sig själva och det finns få trygga platser kvar. Albarn har ett tonläge som fångar dessa tendenser bättre än många andra.

The Kinks lade grunden för brittisk vardagspop och Blur fortsätter att förvalta detta arv bättre än någon annan. Denns gång med influenser från Asien.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA