x
Love Antell: Debaser Medis, Stockholm

Love Antell, Debaser Medis, Stockholm

Love Antell: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är lite klurigt att fastställa om artister blivit bättre eller sämre efter ett slags "förändring". I Love Antells fall består denna förändring av ett uttryck innan Florence Valentin och Så mycket bättre-deltagandet och ett uttryck efter. Som med så många andra artister har det skett en utveckling där något förlorats och någonting annat kommit till. Det som förlorats är den där känslan av kamp och intensitet, som så ofta hör ungdomen till, och poppunken. Det som kommit till är en rejäl dos av allvar i den så kallade kampen, och inte så lite anspråksfulla reflektioner över den nutida och svunna tidens politik och dess konsekvenser för människor. Förenklat har "spring Ricco" blivit "öga för öga gör världen blind" – om man vill vara elak. Texterna kunde förut vara banala men bars då upp av driven popmusik, vilket är betydligt mer försonande än polerad 80- och 90-talspop med synth, reverb och pretentioner som inte står Bono långt efter.

Trots detta är låten som citatet ovan hämtats ifrån, Den bästa, en lika fin som catchy historia. För trots anspråken och den rätt svulstiga hållningen, överlag, lyckas Antell på något sätt knåpa ihop politisk popmusik som är synnerligen behaglig att lyssna på. Sedan genererar den inte samma röj och intensitet live som de gamla Florence Valentin-låtarna. Det är turnéavslut, men allt badar i någon form av vuxenung och postretro air som för tankarna till en äldre Thåström och Björn Afzelius (utan dansbandsvibbarna). Det blir helt enkelt aldrig särskilt starkt eller spännande, det känns mest bara gjort.

Sedan dyker Carola upp och agerar sångunderstöd i Gatorna Tillhör Oss. Eller, ja, Carola är ju både en sådan och har en sådan röst som inte riktigt agerar understöd, utan alltid är "the centre of attention". Hennes synnerligen extravaganta och samtidigt tacky rockboots bekräftar bara den tesen. Därefter är det dags för Wannadies-Pär med familj, och visst är det turnéavslutkänslor med alla gäster och det vispas upp en del känslor av fest. Men det går fortfarande inte att komma ifrån att det är lite för dämpat för att klassificeras som värdigt ett avslut.

Det är orättvist att jämföra Love Antell med The Clash, men han rör och har rört sig i samma musikvärld, så jag gör det ändå. De lyckades ändå behålla ruffigheten när de rörde sig från ganska ren punk in i ett mera fylligt och spretigt uttryck. Antell har istället polerat ned frenesin och bort det ovårdade. Kvar är ett uttryck som förvisso är fint, men saknar de allra vackraste kanterna. Resultatet är också att det plakatpolitiska framstår som än mer plakatpolitiskt, trots att det kanske egentligen är tvärtom.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA