x
Frankdown: Arena 29, Göteborg

Frankdown, Arena 29, Göteborg

Frankdown: Arena 29, Göteborg

Recenserad av Patrik Blomqvist | GAFFA

Två år – och en hel del dreadlocks – senare stod i går den nu prydligt friserade basisten Johan Ramnebrink och hans två vapendragare Simon Boontham (sång) och Karl Prytz (trummor) åter tillsammans på scen – den här gången som exklusivt återförenade inhoppare för Umeå-baserade hardcoreakten Håll Det Äkta, som fick ställa in sitt framträdande på första upplagan av Gothenburg Hardcore Fest. Sticky Fingers-gigget för drygt två och ett halvt år sedan var, trodde vi, det sista vi fick se utav poppunkarna från västkusten. Men tji fick vi. Spekulationer om den här chansen någonsin kommer igen var av bandet redan från början dementerad, den här spelningen var en one time only. Och av bandets utstrålning att döma, trots att giget var förutsättningslöst, gjorde trion det mycket tydligt att det inte finns någon fortsättning på Frankdown. Man var inte alls på hugget. Ingen ögonkontakt med varandra, inga återspeglande leenden, absolut ingenting. En simulerad känsla av en apotekskö är en nära beskrivning av tristessen som utspelade sig på Djurgårdsgatan 29.

Men knappast ringrostigt. Låtarna framfördes rent tekniskt på den tämligen höga nivå som Frankdown alltid har legat på. De skarpa melodierna. Det Cheshire Cat-iga tempot i tvåtaktskompen. Den lite charmigt kackigt framförda sången och leadgitarren. Men i stället för att lägga i en högre växel stod man fastnitad i scengolvet. När en av medlemmarna tittade på klockan och nämnde för sina vänner att det är fem minuter kvar, med ett kroppsuttryck som dessutom luktar "alltså, jag vill inte vara sån, men skulle vi kunna sluta lite tidigare i dag" lång väg – då slogs den slutliga spiken i kistan. Ridå ner. Eller vänta nu, är den här fotknölssågande slutsatsen bara ett klaversteg av en person som inte kan tänka steget längre? En besökare som förväntar sig att bandets humör alltid går hand i hand med musiken? Troligtvis. Men samtidigt är det kvällen till ära svårt att vifta bort sanningen att hängande mungipor, bortvända blickar och bortsopad publikkontant under helt fantastiska yrväder som Rules & Roles, Elevator och grooviga Uncle Haze från gruppens fullängdare Welcome To The Jack's Show (2012), var lite av en pruttkudde lagd under den förväntansfulla publikens Vans-beprydda fötter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA