x
Mudhoney: Nalen, Stockholm

Mudhoney, Nalen, Stockholm

Mudhoney: Nalen, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Mudhoney verkar vara något så unikt som ett band som befinner sig precis där de vill vara. Precis innan Nirvana exploderade på Seattlescenen och förändrade musikklimatet för alltid så var Mudhoney kungar. Med högljudd, stökig och fuzzfylld rockmusik spottade, fräste och festade de sig runt i världen och spelade på små svettiga klubbar. Men när grungen tog över och skivbolagen sajnade allt som hade hål på knäna och flanellskjortor stannade Mudhoney upp. Visst, de skrev på för ett stort bolag, men de köpte hus för inspelningspengarna och fortsatte istället att spela in sina skivor som de alltid gjort på en åttakanalare i sin replokal. Och när det var dags för bandet att slå igenom tog de en paus, så två medlemmar kunde studera på universtetet.

För Mudhoney ville bara spela rock, planen hade aldrig varit att slå igenom och bli stjärnor, varje gång det var på väg så slet de i bromsen och gjorde något annat. Kanske är det just därför de aldrig fastnat i trender, sålt sig eller snubblat sig fram på löpsedlarna. Numera spelar Mudhoney när de känner för det och gör plattor när de känner för det, alla i bandet jobbar och musiken är bara en hobby. Troligtvis är det just därför de fullkomligt blåser ett hål i Nalen när de ställer sig på en svensk scen för första gången på två decennier. När man inte är beroende av musiken för att överleva har man ingenting att förlora och det märks, för Mudhoney är fyra extremt avslappnade 50-åringar i jeans och t-shirt som bara vill ha kul.

Öppningen med Suck You Dry är nästan en chock på så sätt att det låter exakt som 1992, allting sitter precis som det ska, Steve Turners gitarr är en fuzzorkan som sliter och river i väggarna medan Dan Peters trummor galopperar fram och Mark Arms röst är otroligt stark och helt oförstörd av 25 års turnerande. I Like It Small från 2013 års Vanishing Point följer bekvämt efter hitten och även om de nya låtarna inte är lika bra (vilket är en orättvis beskrivning då det handlar om unga, desperata slynglar som skrev för livet jämfört med husägande pappor i 50-årsåldern) så funkar de perfekt insprängda i låtlistan. Och speciellt den helst lysande döpta The Only Son Of The Widow From Nain låter farligt bra och bandet får till ett fantastiskt driv.

F.D.K. (Fearless Doctor Killers) och 1995 från den underskattade My Brother The Cow sitter ihop till en dödlig kombo av blytunga riff och Steve Turners livsfarliga wha-wha som lägger sig som vitt brus över Arms fuzztoner. Det är galet bra och man kan inte låta bli att förvånas över hur vitalt, tajt och skitigt bandet låter. I vanliga fall så faller band som hållit på så här länge på att deras trummis börjar spela ekonomiskt och hoppar över flera slag för att orka hela spelningen. Dan Peters har aldrig varit en sådan trummis och jag tror han till och med slår hårdare och med fler slag nu än han brukade. Peters trummor driver fram Mudhoney till otroliga höjder och låtar som The Dicks-covern Hate The Police skulle få vilket ungt punkband som helst att skämmas. Men visst Touch Me I'm Sick kanske är en låt bandet spelat lite för mycket men det spelar ingen som helst roll när resten av spelningen är bland det roligast och bästa jag har sett på länge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA