x
The Leather Nun: Södra Teatern, Stockholm

The Leather Nun, Södra Teatern, Stockholm

The Leather Nun: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

The Leather Nun har aldrig valt den lätta vägen. Och när de nu för första gången på mycket länge ställer sig på en scen igen är den lätta vägen återigen på långt avstånd. Med nysläppta plattan Whatever i ryggen börjar bandet med den 30 minuter långa dokumentären Ingenting Är Sant, Allt Är Möjligt av Carl Abrahamsson. En vacker och intressant dokumentär om Freddie Wadling baserad på en 35 mm-film Abrahamsson gjorde 1987. En stor del av publiken blir otålig och en envis man ropar konstant: "Kom igen nu Nunnan!" Det är otroligt irriterande och trångsynt, men det ska visa sig att det är ingen enskild händelse.

När Jonas Almquist och hans mannar ställer sig på scenen direkt efter filmen är det i motljus bakom en tunn genomskinlig skärm som täcker hela scenen, det är både effektfullt och snyggt och ger oss en liten aning om vilken väg bandet har valt ikväll. Första låten är en otroligt vacker och rå version av Lou Reeds mästerverk Magician från en av hans bästa plattor Magic & Loss. Det är ömt och stämningsfyllt och Jonas sjunger mer passionerat än jag hört på länge.

Därefter går bandet direkt till att spela hela nya plattan Whatever i ordning. Det är vågat, starkt och helt rätt. I konstant motljus och med blixtrarna från publikens kameror som reflekterar mot skärmen framför scenen står Jonas med ryggen mot oss framför ett notställ med texter och en diskret lampa. Han står där för alla skivans 12 låtar och det tvingar oss att fokusera på musiken. Outside My Window är tung och mullrande med en fiol som extra krydda som lyfter låten ett helt snäpp, Just Like A Dream funkar perfekt i det snygga ljuset där bandet kastar skuggor på skärmen och kanske den låt där fiolen sitter bäst med sitt tuggande. När bandet sedan släpper loss rejält i slutet på Star (Yes You Are) och börjar närma sig lite spacerock tar det slut alldeles för fort och man önskar att de kunde ha hållit på längre. På följande For The Love Of Your Eyes vänder sig Jonas om för första gången och hela bandet förutom basisten lämnar scenen och vi får en grym och enkelt vacker version med bara röst och bas. Det är otroligt effektfullt och alla bitar faller på plats. Skivans två sista låtar är också lugna och den otåliga Stockholmspubliken klagar högljutt och en del lämnar lokalen.

När Whatever-skivan är klar låter bandet rundgången ringa ut och en tung, hård och skränig version av Primemover tar över. Det är helt lysande och Jonas vänder sig nu om för att stå mot oss resten av spelningen. FFA tar över direkt och till en början känns den daterade funkbasen hemsk men versionen är så snygg och tung med tjutande gitarrtoner, massor av eko och ett hypnotiskt driv som inte vill sluta. Därefter bjuds vi på en effektiv och rak Desolation Avenue och en Lollipop som kanske inte riktigt funkar. Men höjdpunkten blir spelningens allra sista låt: en väldigt lång och hypnotisk Slow Death. Det är en skräckfylld version där den monotona basen bara går och går medan bandet skapar rundgång, effekter och oljud över Jonas plågade sång.

Vi får inga hittar och inget extranummer vilket känns helt rätt, The Leather Nun har alltid gjort saker på sitt sätt och det har aldrig varit den lätta vägen. Det hade inte känts rätt om de började med det nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA