x
Westkust: Pustervik, Göteborg

Westkust, Pustervik, Göteborg

Westkust: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Du tappar ditt intresse för ny musik när du fyller 33, enligt dessa studier. Givetvis är det att hårdra en studie men det ligger ju givetvis någonting i det. Ponera att du har levt och älskat musik sedan tidiga tonåren, du har läst och lyssnat dig igenom essentiell populärkultur och har fått någon slags bild över hur allt ligger till, hur genrer har påverkat varandra och vilka band som står lite över alla andra. Och vad händer när du närmar dig 30-strecket? Du blir bekväm, cynisk, inser att "allt är gjort", och så vidare, och så vidare.

Antingen det, eller så blir du golvad av en ny generation. Personer som kanske kan sin historia men är lika hängivna som hänsynslösa åt det som en gång var. Popluggar som i sina egna huvuden och kroppar skapar allt på nytt med uppfriskande resultat. Och där kommer då Westkust in i bilden. Makthaverskans systers debut-LP är ett enda stort rus, en genomhittig platta som aldrig fastnar i det där shoegaziga lite blyga och 90-talsblekta soundet utan plöjer sig istället fram. Det är som att gruppens fem medlemmar har spottat ur sig idé på idé på idé och liksom tryckt in allt med det enda kravet: det ska gå ihop, det ska bli enhetligt. En helt igenom lysande debut och beviset att det går att återuppfinna hjulet.

När bandet nu tar över på sin hemort, i Pusterviks lokaler, framstår det än mer att det innehåller två givna frontfigurer i Julia Bjernelind och Gustav Andersson. Två starka karaktärer som bär på en stor portion star quality och som demokratiskt delar på sången. Som gruppens ansikten utåt står de dock sida vid sida med Hugo Randulv och Rikard Hjort och bildar tillsammans en armé av gitarrer. Strax bakom ser vi trummisen Philip Söderlind som gör sitt yttersta för att musiken även live ska låta tokspeedad. Mycket annat går dock förlorat. Magi sker när ett koncept inte följs till punkt och pricka, när en twist läggs in, men den här shoegaze-anhängaren kan ändå inte låta bli att begära mer rökkaos. Tänk bara det ögonblicket att se skepnaden av Julia Bjernelind mässa ut "Let me drown you" mitt i ett hav av dimma. Det mystiska, tryckande och nästan klaustrofobiska på Last Forever försvinner när alla konturer blir för tydliga. Det gör inte det hela bättre att vänner bjuds upp på scenen för lite dansholmgång och halvdassig hjälp med tamburinen. Känslan att spela inför goda vänner och påhejare blir för tydlig och det konstnärliga får än en gång en spark i baken till förmån för en trevlig stund med polarna.

Med detta sagt är det svårt att klaga på framförandet. Det är samma driv live som på skiva med en mindre miss i nivåerna på de båda sångarna. En och annan justering och den här 30-plusaren kommer aldrig någonsin yttra orden "det var bättre förr". Så länge musiken skickar ur sig folk som skiter lite lagom i historien kommer det alltid vara bäst just nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA