x
Death Cab For Cutie: Münchenbryggeriet, Stockholm

Death Cab For Cutie, Münchenbryggeriet, Stockholm

Death Cab For Cutie: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

I get it. Verkligen. Jag förstår att det finns människor som tycker Death Cab For Cutie är dötrista. De är det. Också. Utöver att vara ett synnerligen intressant band.

På något sätt känns det som att bandet firar gemena problem och generellt relationstrassel. Användandet av bandets musik i den gamla ungdomsserien The O.C. var liksom signifikativt. Också att det var just den snygge, nördige och intelligente karaktären Seth Cohen som var bandets förespråkare. En karaktär som bar deppigheten som ett påslag, en pose, snarare än drogs med ren och skär depressionsmisär. Och en karaktär som publiken, ung som gammal, kunde betrakta med en "vuxens" överlägsna och samtidigt värnande erfarenhet: Du är vit, du är rik, du är snygg – det ordnar sig, sluta böla.

Men alla har vi ju våra problem. För egen del blev Death Cab For Cutie ett av de mest centrala banden i mitt allmänna, småvilsna vad-och-hur-gör-jag-i-världen-tillstånd som infann sig i den sena ungdomen och tidiga "vuxenheten". Musiken är nämligen lika enkel som komplicerad. Lyssnandet går förvånansvärt lätt, men när man väl tagit sig igenom musiken, penetrerat den, och tar ett steg tillbaka så framträder kompositionerna i all sin storslagna och eposliknande prakt. Det flata soundet borrar sig in i steg för steg, växer på en. Vecklas ut från något litet till något storartat i alla sin vanlighet och enkelhet. Detta må låta ambivalent, men det är just så bandet framstår: banalt, och ibland, slutligen, ståtligt.

Ben Gibbard lotsar sitt band på Münchenbryggeriets scen med tilltagande irritation. Chris Walla har lämnat bandet och Gibbard har skilt sig från Zooey Deschanel. Separationer som präglat nya albumet Kintsugi (2015). Men orsaken till sångarens sinnesstämning denna kväll är ljudproblem och det faktum att hans gitarr inte låter alls med jämna mellanrum. Till sist hoppar han ned och ut i publiken och slänger sedan upp micken på scen. Han ber i slutet av konserten om ursäkt för sitt utbrott. Nåja, det är ju knappast John McEnroe-nivå på aggressionerna, men det är tydligt att han inte är nöjd med omständigheterna. Han kommenterar och påminner också om de fina lokalerna från förra gången bandet var i Sverige, nio år sedan på Berns. Till skillnad mot Münchenbryggeriets murade utanpå och konferensstämning inuti, får man anta. Det går till sist så knackigt att bandet beslutar sig för att ta en paus tio låtar in i gigget, för att få ordning på strulet. Innan dess har det faktiskt varit ganska bra, trots allt, med absolut största höjdpunkt redan inledningsvis, med Photobooth – ett lika förvånande som roligt låtval.

Det nyare materialet och de där låtarna som är så där utsmetade och eposliknande har svårt att lyfta och få fäste live. Det svävar mest. Och bandet svävar ibland in i de långa, trista instrumentala partierna. Trots att det nyare materialet verkligen funkar på skiva så funkar det äldre materialet bättre live. Låtar som The New Year, Marching Bands Of Manhattan och allsångshistorian Soul Meets Body funkar mycket bättre än exempelvis Black Sun.

Sedan är det ju det där med förhållandet till döden. Förvisso sker det i "normal" tappning. Men det är det enklaste skiljelinjen inom konst- och kultursammanhang. Skiljelinjen som skiljer agnarna från vetet. Vetet hanterar döden, agnarna förnekar och döljer den. "Whos gonna watch you die?", sjunger Gibbard i What Sarah Said. Det är sådant som höjer bandet från allmänmelankoli och vemodsposerande. Sedan är det ju tyvärr så att Gibbards lyrik fortfarande gjorde och gör sig bäst – efter alla år – med Jimmy Tamborellos musikaliska inramning, i The Postal Service. Och det är verkligen ingen stor kväll detta för Death Cab For Cutie. De kommer alltid vara ett band som gör sig bättre hemma på stereon. Eller som tonsättare av relationskomedidramer, alternativt ungdomsserier – inte sådana som Spung, men serier med något högre anspråk än "your regular" Beverly Hills, 90210 (googla, ungdomar). Det säger också en del om utvecklingen att det fortfarande är Transatlanticism (2003) som står för det bästa materialet, live och bara så där i största allmänhet. Och det kanske säger allra mest att den där Berns-spelningen för nio år sedan var betydligt bättre än det här. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA