One Direction: Ullevi, Göteborg

One Direction, Ullevi, Göteborg

One Direction: Ullevi, Göteborg

Recenserad av Jennifer Last | GAFFA

Pojkbandsvågen tycks ännu vara hög, och One Direction surfar vidare på den trots Zayn Maliks avhopp. Minuterna innan de resterande fyra britterna välkomnas med jubel, faller ett vackert sommarregn över Ullevi. Stämningen tyder på att många drömmar förväntas gå i uppfyllelse denna tisdagskväll.

One Direction äntrar scenen och ger en öronbedövning som skulle skicka vilken tinnitusläkare som helst upp i taket. Ullevi ser halvtomt ut från läktaren, men volymmässigt hade hela Göteborg kunnat vara på plats. Det viftas febrilt med Sverigefärgade ballonger under öppningslåten Clouds, som river av konserten med gasen i botten.

Den första allsången hör vi i Steal My Girl, som är kvällens andra låt. Och den unisona sången fortsätter utan slut. I Don't Forget Where You Belong, i Little Things, i What Makes You Beautiful, i Story Of My Life och i Little White Lies. Glädjeropen har tagit över. De har börjat och de slutar aldrig.

Någonting som dock bör sluta är killarnas mellansnack. Nog för att de står sina fans hängivna, men i längden blir det uttjatat. Vid ett flertal tillfällen får vi höra om hur mycket de älskar Sverige, att de kan uttala "Göteborg", att Zlatan är grym och att publiken är alldeles underbar. Och snälla Harry, lägg av med köttbullesnacket. Så tröttsamt.

Under det dryga tjoget låtar är det gitarrer som dominerar ljudbilden, även om det ibland blir både rockigare såväl som draget åt det balladliknande och akustiska hållet. Det är väldigt mycket samma, och inte speciellt händelserikt. Ändå hänger charmen som ett tungt täcke över Ullevi och det är allsången som framkallar den svaga gåshuden ikväll. Även ljuset är förhållandevis bra, och blir allt mäktigare i takt med att solen går ner.

One Direction har tydligen två directions. Skuttande fram hela vägen ut till spetsen av scentungan. Och gående tillbaka igen. Men det behövs ingen välutvecklad koreografi för att vinna publiken denna kväll. De får kärleksförklaringar och bekräftelse ändå, och då inte bara i form av tämligen småroliga skyltar, utan av dans, av skrik, av hopp och av kollektiva handklappningar.

Fokus kanske inte är bandets starka sida, men det är något som havet av människor själva tar hand om. Visst är det behagligt ändå, med en förtjusande nyans. Speciellt när de avslutar med Best Song Ever, rysligt lik The Who's Baba O'Riley, och som blir det slutgiltiga kvittot på att Zayn Maliks frånvaro inte längre spelar någon större roll.

När publiken efter sista låten skuttar ut ur arenan, när föräldrar dansar och skrattar med sina barn och när Göteborgs största arena fylls av konfettiregn och fyrverkerier; då uppstår ett känsloläge som sällan upplevs. Hade Ullevi haft ett tak, hade det sannolikt lyft ett antal gånger. Och om ungdomarna kan läxorna lika bra som de kan One Directions låttexter, då har vi ingenting att oroa oss för när generationsskifte nalkas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA