x
In Flames: Bråvalla

In Flames, Bråvalla

In Flames: Bråvalla

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

In Flames skiter fullständigt i stela förhållningsregler och metallens koder. Följaktligen glider Anders Fridén in helt vitklädd, som Jocke Berg en gång i tiden alltså, med tillägget vit keps. Och konfettin exploderar redan i och med första låten Only For The Weak. Något modelejon i stil med ASAP Rocky, som uppträtt på festivalen tidigare på kvällen, har han aldrig varit. Men detta måste skava för dödsmetallens "renlevnadshens". Men det mesta med In Flames skaver antagligen för metallens sedlighetsivrare dessa dagar.

Detta är pop nu, med element av hård rock. Både vad gäller scenframträdandet och musiken. Och In Flames, stadda vid god kassa som de är nu för tiden, snålar inte med pyrotekniken och ljuset. En pyroteknik av eld och fyrverkerier som påminner mer det gamla Vattenfestivalens shower än valfritt black metal-band. Och ljusspelet … verkar dyrt. På sätt och vis speglar det väl också bandets eklektiska och genreöverskridande musikaliska inställning. Men det går inte att komma ifrån att det känns som att det visuella finns där bara för sakens skull, för att bandet kan. Olika låtar går i olika färgtoner: grönt, gult, blått och så vidare. Men det känns liksom inte som att det där ljuset representerar något, utan bara figurerar för att ge en häftig upplevelse, en upplevelse utan botten. Det är inte som ljussättningen i filmen Traffic (2000), där färgtonen säger någonting och förmedlar någonting specifikt. Det bara är, för att det är kul. Och det är väl det In Flames är, kul. För trots det där så är det ju en maffig upplevelse de bjuder på. En audiovisuell hitkavalkad där all eventuell negativ kritik försvinner bland den obestridliga feststämning bandet levererar.

Och glada verkar de, samtliga. Fridéns frejdiga Göteborgs-manér med ömsom humor (på bekostnad av Tomas Ledin och Little Jinder) och ömsom (antagligen) genuina tacksamhet till publiken går helt i linje med den glad-dödsmetall de sysslar med. Eller, jätteglada är ju inte låtarna, men hela livearrangemanget går snarare i glädjens tecken än döden.

Sedan är det inte jättebra musik alltid. Och när bandet osar Muse eller dylikt, då är det verkligen inte roligt alls – musikaliskt. Det är det gamla materialet som ljuder bäst, som Drifter eller Take This Life, när de sysslar med kross och inte laborerar med emo-ish dravel. Det där beror ju antagligen på att undertecknad är fostrad i en något mer konservativ metal-anda, för publiken tycks njuta lika mycket vad som än bjuds. Man får helt enkelt strunta i diverse genrebrottsdetaljer, i musiken, som inte faller en i smaken. Och bara ge sig hän i de fina, köttiga partier som finns i de flesta av bandets låtar. Bara slå av och stiga in i det metal-lekland som en livespelning med In Flames alltid är.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA