Faith No More: Bråvalla

Faith No More, Bråvalla

Faith No More: Bråvalla

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Helt klädda i vitt med en vit scen helt täckt av avancerade blomsterarrangemang kliver det återförenade San Francisco-bandet in på Bråvallas scen. De drar direkt igång med en intensiv Motherfucker från senaste skivan och allt sitter perfekt. Basen och trummorna, det som alltid fått Faith No More att svänga lite mer än alla andra band är höga och så tajta att det skulle vara svårt att få in ett papper emellan dem. Mike Patton går oroligt i allt snävare cirklar framför trummorna medan den alltid lika glada Roddy bakom sin synth ler och kastar sig mot tangenterna.

Det är fascinerande när man hör dem blanda låtar från hela sin karriär hur de fullkomligt vägrar anpassa sig efter gällande spelregler. Ett stenhårt metalparti går över i bossanova jämte en smörballad, nån slags muterad funk och ren och skär popglädje. Det är punk på riktigt och helt jävla förbannat bra.

Sen får vi en uppsluppen Be Aggressive innan en sanslöst bra Caffeine exploderar på scenen. Den här turnén bjuder också på något helt nytt i bandets karriär, i Black Friday från senaste plattan spelas det både tamburin och akustisk gitarr på scenen. Everything's Ruined är tung och ruskigt svängig och det är uppenbart att Mike Pattons gummibandsröst är i strålande form då han hejdlöst kastar sig mellan avgrundsvrål och smörsång.

Och när sen hela publiken tar över sången i Midlife Crisis skiftar bandet snabbt till en loungeversion av samma låt med Patton som visslare. Den aviga och alltid lika hårda The Gentle Art Of Making Enemies föregår Commodores-covern Easy innan skrikfesten återvänder i den underbart udda Separation Anxiety. Och man måste ju undra om något annan band skulle lyckas med att lägga en smörballad mellan deras två mest aggressiva låtar under kvällen. Och det är just där som storheten kommer fram, just att bandet inte bara klarar av sådana skiftningar utan att de är beroende av dem för att få till den där osäkra och hänsynslösa känslan. För att klara av det så måste man ha låtmaterialet och det har verkligen Faith No More.

Kvällens absoluta höjdpunkt kommer i en lång och majestätisk King For A Day där bandet flexar alla sina muskler och som avslutas med en liten oljudsduell mellan Roddys synthar och Mikes mikrofoneffekter. Sen är det ju också talande att när klockan slår 23 och det är dags för Robbie Williams att kliva upp på scenen bredvid så tittar bandet på varandra för att klockan 23.01 dra igång We Care A Lot. Ironiskt nog bryr sig Faith No More verkligen inte om nånting.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA