x
Robbie Williams: Bråvalla

Robbie Williams, Bråvalla

Robbie Williams: Bråvalla

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

"Robbie is high on life again", skriver en lätt överförfriskad men (eller är ordet "och" i det här fallet?) trevlig kvinna i mitt lilla block där jag annars plitar ned iakttagelser och låttitlar från de konserter jag bevistar. Detta sker inledningsvis, och i början är det så där sedvanligt underhållande som det alltid är med Robbie Willams.

Williams kan med sin vulgohumor med stil domptera en gigantisk publik – även medelålderssegmentet har nämligen letat sig ut till flygfältet denna kväll och utökat besökarantalet från tilltaget till extremt tilltaget. Det har han aldrig haft några problem med. När han bestämde sig för att vara den showman han kan vara, slutade med att inte dyka upp – och fortsatte punda, men valde sina tillfällen med lite mer omsorg. Sedan dess har han varit en mer eller mindre aldrig trist estradör.

Men efter inledningen bär det utför. Det verkar som att Robbie har tröttnat på sina egna låtar. Han sjunger slarvigt, oengagerat och glömmer bort orden. Blicken flackar ständigt mot monitorn som visar låttexten. Och han glänser allra mest när han kör covers. För det blir en hel del covers, av någon outgrundlig anledning, han har ju en egen omfångsrik låtkatalog som det egentligen bara vore att plocka ur. Det blir lite U2, lite ABBA, lite Joan Jett – inte det mest spännande materialet ur musikhistorien.

Robbie har issues. Bland annat ett mindervärdeskomplex som, faktiskt, gjort honom till ett så underhållande spektakel. Han vill vara älskade av alla samtidigt som han vill erhålla erkännande från alla möjliga kreddiga och okreddiga kanter. Därav rappandet i några av de egna låtarna och en vedervärdig cover på Jay Z:s 99 Problems. Därav en cover på Lordes Royals. Därav ett parti ur Oasis Wonderwall, en låt han med lika delar humor och lika delar frätande avundsjuka skojar om att han skrivit. Och därav den totala megalomanin i en cover på Bohemian Rhapsody, som antagligen också tilltalar de några tusen Muse-fans som står framför Luna-scenen bredvid och inväntar några andra med hybris.

Visst är det alltid kul att se vad denne stollige herre tar sig för på scen. Och mellansnacket är roande, som alltid, han kan det där med att vara "livrädd med stil", för att citera en kommande akt på Bråvalla. Smakfullt smaklös. Smaklöst smakfull. Ett svin med elegans. Men denna kväll har ingenting på exempelvis den konsert Robbie levererade på Globen i våras. En spelning som i efterhand framstår som ett under av fokus i jämförelse med detta. Denna kväll är han mest den där drummeln och slarvpellen som blivit lite för stor för sitt eget bästa. Om än att allt fortlöper med viss självmedveten charm.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA