x
KSMB: Bråvalla

KSMB, Bråvalla

KSMB: Bråvalla

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det är något otäckt med en sådan här spelning. Ett band som KSMB betyder helt enkelt för mycket, de är för bra, för viktiga, för mytologiska för att de någonsin ska spela igen. Egentligen har inte bandet spelat live sen 1982 (nej, turnén och skivan från 1993 räknas inte) och när det annonserades att de skulle spela igen kändes det minst sagt overkligt. Speciellt att bandets dunkande hjärta och låtskrivare Johan Johansson ställde upp.

Och det börjar minst sagt skakigt med Atomreggae, det är lite osäkert och tungfotat men publiken är med direkt och sjunger. Tyvärr saknas gitarrerna i första halvan av låten och det hjälper ju inte heller. Men Alonzo och Steppan på sången är båda helt övertända speciellt Alonzo är inte still en enda sekund. Han går fram och tillbaka från ena änden av scenen hela vägen till den andra och tillbaka igen, om och om igen. Man står och undrar vad en stegräknare skulle sluta på och det blir ganska snabbt uppenbart att det inte finns någon annan artist, oavsett ålder, på den här festivalen som rör sig mer än Michael Alonzo, 55 år.

I Klockan 8 börjar saker och ting falla på plats och egentligen spelar det ingen som helst roll att bandet är så mycket äldre och råheten och farligheten inte finns där längre, för KSMB:s låtar är så förbannat bra att de skulle kunna komma undan med nästan vad som helst just nu. Och då exploderar allt med Polsk Schlager, bandet börja svänga, nervositeten släpper och framför allt släpper de fram ett blås som lyckas skapa ett grymt sväng.

Jag Är Ingenting tar över och Alonzo utser sig själv till Bråvallas allsångsledare och lyckas med konststycket att få en hel publik att sjunga med i en så ruskigt svart och pessimistisk låt. Blått Och Guld är smått fantastisk och egentligen är det en skandal att Tänker På Dig bara var en B-sida.

Och sen sitter den där. Sex Noll Två, kanske den bästa låt som skrivits på det svenska språket, och inte nog med att vi till slut får reda på vad titeln betyder (det var de siffrorna som rullbandet slutade på när de spelade in den), vi får också en ruskigt tung och underbar version. Allt det tungfotade och tröga är som bortblåst och bandet spelar som att de aldrig gjort annat än att framföra KSMB-låtar på stora festivaler.

Sen avslutas det med en trippelsmocka som slår det mesta just nu, ABAB, Hårding och Rövarnas Visa innan de spelar den nyss avlidne Guld-Lars favoritlåt, Dr Zekes Jag Ska Aldrig Dö.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA