Kent: Bråvalla

Kent, Bråvalla

Kent: Bråvalla

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är någonting väldigt fint med ett band som kan få tusentals svennebananer att skandera "vi ska alla en gång dö" i kör. Detta sker i den klassiska avslutaren Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare), som föregåtts av den än mer klassiska, gamla konsertavslutaren, 747. Och de görs om inte lojt, så i alla fall i en tappning som är något av en avbetning. Dessförinnan har Kent också mest varit ett band som gör en dag på jobbet, trots att det är deras enda Sverigespelning i sommar. Men vid det här laget, 20 år in i karriären, innebär det ändå att det blir en helt okej konsert.

Det satsas på synthdans. Snart är de väl Lustans Lakejer – skoja. Ett rockband lär de alltid vara, men tonvikten ligger på en form av muskulär synth. En uttrycksform som torde imponera på allehanda andra arenarockare, in spe och befintliga, med grandiosa visioner. Men det blir aldrig riktigt så bra som en hade kunnat förvänta sig, eller som en borde kunna förvänta sig av Kent. Och alla låtar är verkligen inte bra, trots att publiken skanderar med till de flesta. Den Andra Sidan är kass. Och en gång i tiden var Utan Dina Andetag en fin B-sida, men nu är det en sönderspelad bröllopslåt. I Hjärta blir de så monumentalt pompösa att det måste vara magstarkt till och med för dem själva. Jag gör mig inga illusioner, Kent jobbar med skyhöga pretentioner, men det är verkligen både deras uppgång och fall.

Det är ett välsmort rockband nu för tiden. Det är längesedan Sami Sirviö hade svårigheter med att ta ackorden i Saker Man Ser – som dock inte spelas denna kväll. På proffsigt manér pumpar de upp till discodans. Och varje Kent-konsert är en form av väckelsemöte, som det allt som oftast blir med välkända, populära och tajta band. Jocke Berg struttar avslappnat runt i leopardboots och skinnpaj med gula detaljer. Men det är ändå någonting som saknas. Av Kent förväntar en sig nu ett monumentalt tryck – de har ändå låtarna, förmågan och populariteten till det.

Sedan är ju Kent alltid Kent. Lite som sex, även något-sämre-än-vanligt-sex är bättre än inget sex alls. Dessutom meddelar Jocke att de ska in i studion i höst och spela in ett nytt album. Bra det. Tigerdrottningen (2014) var en finfin platta, och förhoppningsvis blir det mer av den varan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA