x
Sabaton: Bråvalla

Sabaton, Bråvalla

Sabaton: Bråvalla

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Ja, det är skittöntigt det här. Allt med detta är urtöntigt. Det springer runt herrar på en scen där det står en pansarvagn och en bandvagn. Herrarna bär streetcamo – streetcamo, låt det sjunka in. Och varenda låt handlar om ett eller annat slag. Det är krigsromantik de luxe. Pojkrumsfantasier möter tidningen Militär Historia – runk, runk. Utöver det är det buskismellansnack om bandmedlemmars små penisar och andra fjanterier som drar ned det tempo som alstrats i låtarna.

Men va fasen, det är förbannat kul ändå. Ibland får en helt enkelt lägga ifrån sig hjärnan och bara spela luftgitarr, lufttrummor och/eller headbanga. Det finns ett magnifikt driv i Sabatons powermetal, som gör sig riktigt bra live. Särskilt när det levereras av ett, som i detta fall, band som är på tårna och tajt samspelta.

Det smälls av eld och raketer. Krig känns dock väldigt långt borta, men den önskade effekten – får en anta – av "krig på skojs" uppnås utan tvivel. Jocke Bodén verkar också genuint – faktiskt, på fullt allvar genuint – tagen av det stora och starka mottagandet från publiken. Ingenting känns ju egentligen särskilt fräscht i detta. Men allra ofräschast känns det när bandet sjunger på svenska, som i En Livstid I Krig. Engelskan anlägger en sund distans. Det är svårt att ge sig hän till muggig Ultima Thule-doftande "vadå, det är bara historieberättande"-dravel. Bättre då med To Hell And Back och super(?)hitten Primo Victoria. Överlag är det bättre när de låter som krig än koncentrerar sig på vad de specifikt sjunger om krig. Och den avslutande Metal Crüe är ett under av glädje och framförs magnifikt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA