x
Billy Idol: Gröna Lund, Stockholm

Billy Idol, Gröna Lund, Stockholm

Billy Idol: Gröna Lund, Stockholm

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Om det är för att det är den första riktiga sommardagen för i år eller om det är för att den gamle poppunkidolen Billy faktiskt har så många fans kommer vi aldrig få veta men en kvart innan konserten börjar så meddelar management att vi är 17 000 i nöjesparken och de kommer stänga insläppet. "There's a motherfucking lot of people here" skriker konsertens sanna stjärna Steve Stevens, gitarristen som Billy Idol samarbetat med nästan kontinuerligt sedan solodebuten 1981.

Konserter är en tvåvägskommunikation – artisten kan skaka loss hur mycket hen vill på scen men om publiken inte är med på noterna så faller det lätt platt. Oturligt nog för Billy så har Grönan ikväll en sjukt tråkig publik. Kanske har den nysemestrande medelålderspubliken supit sig trötta i värmen, stackars, eller så har de bara tappat glöden som Idol(en) representerade en gång tiden. När några av de få unga sjunger med och dansar dränks de av bittra dödliga blickar.

Inte så mycket bättre är det på scen där medlemmen i 80-talets "second british invasion"-våg energilöst sparkar i luften. Bredvid mig i den stillastående publiken gäspas det. Efter buggvänliga Dancing With Myself så gör Billy Idol ett tappert försök att hetta till stämningen genom att slänga av sig på överkroppen. Kanske är det också för att få oss att skämmas över att för en sekund betrakta honom som en gubbe – han fyller ju ändå 60 bast i år.

Akustiska gitarren plockas fram till Sweet Sixteen men ögonblicket slarvas bort när resten av bandet teamar upp. Roligast är nästan när Idol drar igång Ready Steady Go från Generation X-tiden. Inga gubbtuttar dallrar ikväll men inte heller något annat. När konserten äntligen kommer igång efter Steve Stevens gitarrsolo med fartiga Whiskey And Pills från senaste skivan är det lite försent och med en Billy Idol vars röst som vid det här laget börjat förlora kraft. Trots att vi som avslut, precis som exakt alla har väntat på, levereras White Wedding och covern Mony Mony.

"With a rebel yell – she cried more more more" och det var exakt det vi ville ha med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA