x
Mastodon: Kulturbolaget, Malmö

Mastodon, Kulturbolaget, Malmö

Mastodon: Kulturbolaget, Malmö

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(arkivbild)

Sagan om Mastodon är inte helt olik en om ett annat band som verkade för många år sedan. Fyra killar som hållit ihop sedan starten och gjort sig en fantastisk karriär där de slutligen nått den absoluta toppen i sin genre. Andra likheter skulle kunna vara att skivorna åtminstone under en period blev både mer flummiga och experimentella, sättningen och det faktum att medlemmarna delar broderligt på rollerna som såväl låtskrivare som sångare. Musikaliskt finns väl inte tonvis med paralleller att dra till The Beatles, men det är något hjärtevärmande med en så här pass tajt konstellation som vet vad de vill och alltid lyckas överraska. Undertecknad har tidigare sett dem sälja ut Roseland Ballroom i New York och värma upp för Iron Maiden och Metallica, så det är minst sagt en ynnest att bevittna dem på lilla KB i Malmö.

Atlantakvartetten har etablerat sig som ett band för de absolut största scenerna, något som inte minst syns på att de utöver turnébuss har en lastbil parkerad utanför. Men inte verkar de något obekväma på en klubb med kapacitet för 800 personer. Stämningen innan är kokande av förväntningar och kroppsvärme från en publik där de flesta rentav skulle kunna vara medlemmar i bandet. Det är mycket ansiktsbehåring och tatueringar, både på och framför scenen. Temperaturen fortsätter att stiga ytterligare några grader för varje guldkantat ögonblick, såsom när Troy Sanders får lokalen att eka av klappande händer, Brent Hinds soloeskapader i Halloween eller när Brann Dailor sjunger nya megahiten The Motherload bakom gungande cymbaler. Mastodon har för vana att alltid hålla sig till nyare material och när det nu finns tid för en lång setlist är det naturligtvis extra uppskattat att det strösslas med låtar från hela karriären. Överlägset fläskigast blir den avslutande trion av vatten, jord och luft i form av Megalodon, Crystal Skull och kolossen The Czar.

I stort sett varenda element av kvällen är sagolikt och till yttersta belåtelse, en liten men ack så viktig detalj får det dock att klia i skägget. För Mastodon är tyngd. Mastodon är fläsk. Kött. Ljudet av enorma, stridande havsmonster, björnar, drakar och jättar som trampar ner allt i sin väg. Då går det bara inte att låta ljudnivån ligga på barnfamiljsnivå för att hålla grannarna nöjda. Har en haft den enorma skickligheten att fiska ett band som Mastodon till en lokal som KB, då ser en till att spränga kvarteret. Kropp, själ och öron skriker efter högre volym men patrullen bakom mixerbordet (och hyresvärden) viker sig inte en tum. Må de marscheras ner av brinnande jättemyror.

Svaret på den eviga frågan om vem som ska ta över headlineplatserna på världens hårdrocksfestivaler när Ozzy, Halford och Steve Harris kastar in handduken ter sig allt mer självklart när en beskådar Mastodons framgångar. Men några klubbturnéer mellan varven tackar vi inte nej till. Dailor avslutar spelningen med att kliva fram och be om ursäkt för att det dröjt tio år och utlovar ett återbesök nästa gång bandet är på andra sidan sundet. Att en medlem ens öppnar munnen för något annat än sång får ses som ett bevis på att kvällen var något utöver det vanliga för alla inblandade.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA