x
The Legends: It's Love

The Legends
It's Love

The Legends: It's Love

GAFFA

Album / Cascine
Utgivning D. 2015.06.30
Recenserad av
Emil Viksell

Omvälvande livshändelser leder ofta till avkall på grundsatser. I Johan Angergårds fall innebar ett avslutat förhållande och nyförälskelse att han kasserade principen: Ingen musik om kärlek. Och titeln på albumet, It's Love, kunde väl inte vara mer passande. Sedan är det inte riktigt ett album. "EP" hette det förr, nu går sådana här 22-minutershistorier ibland under epitetet "minialbum". Vid en första genomlyssning är det sju friktionsfria låtar med en air av linnebyxor och ledigt sittande skjorta.

The Legends har växlat bland genrer på sina fyra släppta album, men popkänslan har varit konsekvent. Och egentligen har ingenting där Angergård varit inblandad varit direkt dåligt, antingen det varit släpp från de många bandkonstellationer i vilka han ingår eller ens om det varit någonting som släppts av andra band på hans skivbolag Labrador. Det är också lite av problemet. Angergård är den duktige, väl insatte killen med rik skivsamling som kan imitera det han älskar, precist. Killen som hittar en genrers specifika kännetecken med precision, och därefter överanvänder dem under en period – eller mer exakt: under ett album. Ett grepp som gör att låtarna på respektive album flyter in i varandra och mer eller mindre utgör en monolit av ljud.

Over And Over (2009) var en oljudsresa i The Jesus And Mary Chains fotspår. It's Love är en mjuk synthresa där Angergårds effektbelagda röst låter som slöjmoln mot blå himmel ser ut. Detta är en skapelse som präglas av nykärlekens sårbara begrundan snarare än det kaxiga övermodet hos någon som är nyförälskad och nyförälskas tillbaka. En skapelse som vid sidan av det ledigt, lättflytande ändå kommer med ett stänk av vemod. Precis som att varje sommarkväll, som varje tidpunkt av existens, bär med sig vetskapen om att allt har ett slut, att allt det vi ser och älskar en dag kommer att dö – ja, ni vet, det där existentiellt ofrånkomliga och … jobbiga.

Det är bra, så bra. Men det är också som vanligt med Angergård: han är en aning för popskolad för sitt eget bästa. Allt sker med en viss "sprezzatura" som på något sätt alltid ställer sig i vägen för de allra, allra högsta poptopparna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA