x
Paul McCartney: Tele2 Arena, Stockholm

Paul McCartney, Tele2 Arena, Stockholm

Paul McCartney: Tele2 Arena, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Jag tänker inte sticka under stol med att det är rätt skönt att den där extremcurlade generationen (här har ni jobb utan krav på utbildning, här har ni lägenhet, här har ni huslån som hög inflation äter upp), som tjatar om Beatles, har pensionerat och håller på att pensionera sig. Och snart – ge och ta – ligger i sina gravar. Peter Harryson-generationen som får något vått i blicken så fort någon nämner Paul, John, George, Ringo eller Merseyside. Endast en sak är värre än när sagda generation twistar till Beatlarnas version av Twist And Shout. Det är när de i tid och otid ska tvinga ned dåtiden i halsen på de yngre varelser de råkar komma i närheten av. Tjata om föruts förträfflighet. "Tacka vet jag på min tid… Ob-La-Di, Ob-La-Da" Och mer ofta än sällan är det gärna en herre ur denna generation som mansplainar det svunnas trender. Men snälla, gå hädan bara någon gång… herrn…

En som däremot inte gärna behöver trilla av pinn alldeles snart är Paul McCartney – som för övrigt ser ut att ha en hel del år kvar i den slimmade 73-årskroppen. För sina påfrestande talesmän till trots så går det inte att värja sig mot "Macca", inte denna kväll. Ja, egentligen aldrig.

Som med så många artister är Pauls fördelar också hans nackdelar. En stor del av låtarna, särskilt de från Beatles-tiden, vilka utgör den absoluta lejonparten av konserten, är så enkelt snillrika att det är som att Paul bara satt örat mot det kollektiva undermedvetandets melodiska ljudström. Tja, bara och bara… Låtar så självklara att man trodde man redan hört dem första gången man hörde dem. Det sägs även att Paul drömde Yesterday, som om det var en låt han tidigare hade hört. Något för jungianska mystiker att studera det där. Samtidigt når enkelheten och självklarheten ibland banala nivåer, som i tidigare nämnda Ob-La-Di, Ob-La-Da. Eller i Oueenie Eye från senaste plattan New (2013) – vars refräng de facto härrör från en barnlek. För att inte tala om All Together Now, "for the kids", som Paul introducerar låten. När hans sånger bara blir barnramsor är det sällan roligt. Bättre då Let It Be, där självklarheten och allmängiltigheten liksom går varvet runt och blir giltigare än vad helst specifikt.

Live blir dock det finpoppiga alstret mest okänsligt och brötigt, som det så ofta blir när det är arenaspelning. Allt blir stadiumrock i mer eller mindre varje stadie av stadiumspelningar. Därför är det lika bra att bara rockbröta loss, Helter Skelter gör sig till exempel riktigt bra. Sedan är det annat än Beatles-låtarna som funkar bättre. Wings-klassiker som Nineteen Hundred And Eighty Five och Band On The Run är banne mig mycket roligare denna kväll än We Can Work It Out och Hey Jude. McCartney har omprövats och uppvärderats de senaste åren. Tidigare var det Lennon som sågs som den fräsigare av dem. Men Pauls experimentlusta och mångsidighet, tillsammans med den redan erkända melodikänslan, har upphöjts. Och visst, laborationsdängan Temporary Secratary i alla ära, men den är inte mycket till låt, trots att den pionjerade den elektroniska musiken. Här blir den också bara en konstig, loopande sörja av elektroniskt ojlud. Och Band On The Run är trots allt bäst under och efter det akustiska "brytet". När det är pop och inte tillkrånglad 70-talsrock – på den tiden hände det att en låt skulle låta som flera låtar ihopsatta, av någon outgrundlig anledning. Dessutom spelar Brian Ray den akustiska guran under denna bit. Han ser ut som en perfekt blandning av Gary Busey, Steven Tyler och någon av dockorna i Team America (2004) – plus för det!

Paul hanterar den fulla Tele2 Arena med prat på svenska, skämt som han kört under tidigare turnéer och proffsighet. Det blir så där underhållande som det blir när man märker att han bara gör sitt jobb, men gör det tillräckligt bra. Till och med mycket bra. Han utstrålar vitalitet och kraft. 40 låtar bränns av, som en jukebox med non-stop hits. Efter den rätt tama inledningen höjs intensiteten och slutligen exploderar det – bokstavligt talat under Live And Let Die, med eldplymer och smällar. Ljudet studsar, fladdrar, ekar. Givetvis. Men så är det ju på arenaspelningar. Dessa typer av lokaler är inte gjorda för musik.

Sedan kan man önska att Paul hade hanterat en del av låtarna något bättre, mer behagfullt och sofistikerat. Som med en jukebox bjuds det inte särskilt mycket överraskningar. Inte heller några förfiningar i arrangemangen. Och, han är en popartist, om än en förträfflig sådan. Men han kommer aldrig bli någonting annat, någonting mer. Det är silly lovesongs och trudelutter för det mesta. Det tuggmotstånd som bjuds är av musikaliskt och melodisk beskaffenhet. Någon, säg, historieberättare är han inte, och kommer aldrig att bli. Men det räcker ju gott att vara en trevlig festprisse, rams-makare och utvinnare av melodier när man ska smörja Peter Harryson-generationen. Eller vilken generation som helst för den delen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA