E-type: Emmabodafestivalen

E-type, Emmabodafestivalen

E-type: Emmabodafestivalen

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

"Det var flera år sedan vi spelade så här i solskenet, jag är lite nervös" säger Martin Eriksson efter inledande Paradise. Och sedan mellan ytterligare ett par låtar. Bland alla artister som står på scen under årets festival måste den gamle eurodiscokungen vara en av de absolut mest sympatiska, och därför känns det rätt taskigt att såga av honom benen såhär en månad in hans femtioårsdag. Men någon måste göra det. Årets andra WTF-bokning är just WTF i många bemärkelser.

Ur någon slags musikalisk synpunkt är solig eftermiddag på skitig skogsfestival helt fel forum för E-Types show redan från början. Publiken är större än på de flesta eftermiddagsspelningar, men majoriteten äter vildsvinskebab och betraktar trött scenen av sentimentalskäl. Efterhand tunnas folkmassan ut mer och mer, och innan det hinner bli extranummer har hälften vänt på Converseklacken. Martin får själv ta en hel del av smällen, när han gång på gång presenterar fel låt trots att han måste blivit medveten om att bandet måste fått olika setlists. Sången är dessutom helt bortom allt hopp – playback hade nog faktiskt lyft upplevelsen en hel del.

Den faktor som främst får spelningen att sjunka ner i bottenbetygens avgrund är ljudet, som lustigt nog hållit toppklass resten av festivalen. Det är svajigt, skramligt, och påminner mest om att gång på gång bli omkörd av en Volvo med nervevade rutor som pumpar
This Is The Way, Campione 2000 eller vad det nu kan vara. Den sistnämnda kickar igång nostalginerven, annars var det här bara plågsamt och pinsamt. Sorry, Martin.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA